HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n).

Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Ursprunglig i (a) vissa kärrsamhällen: källkärr och kantnära vegetation i rikkärr (fastmattor), alkärr (sänkor och lägre tuvor); (b) många typer av sumpskog, så som växelfuktig alstrandskog och närstående strandsamhällen, barrskog av fuktig ristyp och våt fräkenristyp (omväxlar där med E. sylvaticum 1. bildar renbestånd över större ytor); (c) välbevattnad-genomsilad skog av frisk-fuktig örttyp (t.ex. i bäckraviner); (d) diverse gläntartade eller öppna strandsamhällen i övre geolitoralen.

Som apofyt i hemeroba faser av nyssnämnda samhällen, i olika typer av fuktängsvegetation, i diken m.m. men också mycket torrare på euhemeroba ståndorter: odlad jord (åkrar och land, ännu mycket vanlig men inte konstant), bangårdar och andra järnvägsområden (inklusive banvallar), vägrenar m.m.

Föga sur, måttligt våt kärrtorv, sumpskogshumus och fuktängsmull; humusfattig-humusrik, euhemerob mineraljord av växlande textur. Någon frekvensskillnad i uppträdandet som åkerogräs på Mälarslätten och i andra lerbygder och i högre trakter (t.ex. Bergslagen) har jag inte kunnat spåra. Skugga-öppet ljus.

Former med grenade grenar (delvis modifikationer, delvis genetiskt betingade) behandlas av ROSENDAHL (1917). En sådan typ har anförts av ALV. (1950) från Lillhärad skogskärr 4 km S Harsjön ("En egendomlig form av E. arvense med grenade grenar").