Ännu spridd-tämligen allmän i Mälarområdet; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt Gynnas av Mälarslättens temperaturklimat och i viss mån av dess näringsrika markförhållanden. N-ut tydligt kalkgynnad. Utbredningstyp: S4.
Första fynd
LOHMAN 1737 såsom Barbaris-bär (Arboga: Brattbergets skogar).
Ekologi
Agriofyt. I potentiellt naturlig vegetation troligen varaktig blott i örtrik kalkhälltallskog, t.ex. Arboga: Kalkugnsberget, ställen med någorlunda djupt jordtäcke (MALMG. 1972a), och i Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på kalkrik morän: Sala: Mergölenområdet, Viker: Näsmarkerna(!).
F.ö. på hemeroba ståndorter: gläntrik ängslövskog och -blandskog, bryn, hagbackar, åkerholmar, vägkanter m.m. Ofta i igenväxningsvegetation kring kalkbrott, t.ex. Guldsmedshyttan: Limnäs 1959 (Björk. manuskript), Nora N: Skofttorpet, riklig 1978(!).
Torr-frisk, föga sur-alkalisk mull eller mullartad kalkmarkshumus; d:o, humusrik, euhemerob mineraljord. Underlag växlande, i silikatområdet oftast lera/lerig morän. Måttlig skugga-öppet ljus.
Ergasiofygofyt. Välkänd medeltida läkeväxt, som kan ha införts redan vid Arboga- och Västeråsklostren. Förmodligen allmänt odlad -vid stormaktstidens gods (Jämför LAGERHEIM 1916), väl redan då förvildad med frön, kringförda av bärätande fåglar. Defs betydelse som medicinalväxt vid denna tid sannolikt underordnad dess roll som prydnads- och bärbuske. (Bärens förtjänster framhölls ofta under 1700-talet, t.ex. av HJORTH 1752: "Af dessa sura bär tilredas de skönaste moser och syltsaker".) Säkra uttalanden om odl. i Västmanland har författaren först fr.o.m. 1700-talet: Kv. Riksföreståndaren nr 3 i Arboga 1743: "Trägården indelad i 5 qvarter med bucksbaum, wijnbärs och blomsterbuskar, stora gången garnerad med berberis" (BRATTSTRÖM 1935); Åholmens trädgård i Rytterne (REUTERHOLM 1796). Som förvildad nämnd samma århundrade, förutom av Lohman, av BERGENSKIÖLD (1784) (Nora Bergslag: "Barbaris Buskar kunna här och där finnas") och i Afz. manuskript från 1700-t:s slut ("wid Arboga slussar"). Odlades ännu under 1800-talet, t.ex. i Skinnskatteberg (HIS. 1832b), men sedan tidigt 1900-talet mycket sällan.
Dess egenskap av mellanvärd för sädesslagens svartrost stod klar vid slutet av 1800-talet.
Trots utrotningkampanjer vid flera tillfällig sedan 1930-talet och ännu då och då företagen "fickning" av nyupptäckta buskar, är arten som förvildad livaktig inom hela sitt forna, kända utbredningsområdet. Frekvensen torde dock ha minskat avsevärt. Antydning till snårbildning är ovanliga; mest ses enstaka ex. Om förr högre frekvens vittnar några utsagor: "copiose" 1880 (A. E. Luhr, LUHR, gäller troligen Kärrbo); "Mycket allmän är den t.ex. vid Fiholm, Rytterne s:n. --- På många håll bildar den stora snår. Detta gäller i synnerhet trakterna ner mot Mälaren (Sten Jeansson). " (HENNING 1915.) Betr. Västeråstrakten uppger samma förf. efter hörande av O. M. Floderus: "Berberis förekommer allmänt i Västeråstrakten, om den ock ej bildar egentliga snår; den växer där ofta tillsammans med slån, nypon, hagtorn. " - Angavs för övrigt av HIS. (1828) vara allmän längs mälarstränderna, av POST (1844) spridd kring Köping och ymnig omkring Kungsör, av WALL (1852) allmän i Mälartrakten och av TROLL. (1860) allmän i Västeråstrakten Högre upp också då mycket sparsam (HIS. 1828, WALL 1852).
Lokaler
De båda nordligaste lokaler är: Nedre Bergslagen: Västanfors Semla 1939 (Folkeson, LD, UPS). Utgången? - Övre Bergslagen: Hällefors Sikfors, ca 100 m S landsvägenbron vid f.d. järnvägen 1958 (Lindberg).
