BERGIUS 1764 (Grythyttan: Loka hälsokälla).

Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Troligen ursprunglig i vissa klippängssamhällen och naturligt förekommande gläntsamhällen på frisk-svagt fuktig mark, så som i strandbryn m.m. Ses numera mycket sällan i potentiellt naturlig vegetation.

Som apofyt vanlig i frisk ängs- och ängsgläntvegetation, tämligen vanlig i olika slag av torrängsvegetation (ca 30 %-ig närvaro, f.ö. i regel ersatt av Poa angustifolia) samt synnerligen frekvent på diverse friska-torra, euhemeroba ståndorter. Som åkersynantrop dock sällsynt, endast sparsamt funnen i Bergslagen(!).

Intar i fråga om markfuktighetsanpassning en mellanställning mellan Poa angustifolia (som generellt föredrar torrare ståndorter) och Poa subcaerulea (som överväger över Poa pratensis på något fuktigare mark). Poa pratensis samväxer ofta med endera. Torde mer än båda gynnas av gödsling och liknande näringsanrikningar. Vanlig kring ladugårdar; i betesmark gärna i spillningsfläckar enligt STEEN (1954). Starkt betesgynnad. Halvskugga-öppet ljus.

Populationer av Poa pratensis och Poa subcaerulea, "förbundna" av mellanformer, omöjliga att föra till den ena eller den andra, förekommer i Bergslagen.