Hallstahammar enligt WIKSTRÖM 1824 ("vid Ramnäs").

Potentiell agriofyt. Vanligare än S. sylvaticus på friliggande backberg och i meso- och oligohemeroba, någon gång potentiellt naturliga, lövfallspåverkad klippavsatssamhällen. Sporadisk i annan torrängsvegetation. För övrigt på samma slags euhemeroba ståndorter som S. sylvaticus och på åtskilliga andra, humusfattiga d:o: vägkanter, grusplaner, skärningar, slagg, järnvägsområden, banvallar m.m.; liksom på starkt gödslade: ladugårdsbackar, omgivning av gödselstäder. Inom stationernas spårområde numera konstant.

Xenofyt (som nu vindsprids på egen hand). Saknas hos WALL (1852) och Iverus (1877) men började sedan (fr.o.m 1880-talet) med stigande frekvens meddelas från skilda håll, i början nästan enbart från järnvägsstationer och hamnar. Vid 1920-talet tämligen allmän i SÖ. Västmanland (Lundman manuskript 1924). Då ännu ovanlig i Bergslagen (två stationslokaler Hos BINNING 1921).