F.n. allmän men sporadisk och ofta fåtalig på Ö. Mälarslätten; tämligen allmän-spridd för övrigt upp i Övre Bergslagen, där den nu torde vara sällsynt-nästan helt försvunnen. Förr överallt allmän utom i NV. Som den av ALMQUIST (1949) betecknades allmän-tämligen allmän i hela S. Dalarna, torde utglesningen i Övre Bergslagen mer ha berott på ofullständig spridning m.m. än bristande klimathärdighet. Utbredningstyp: S1 (pU).
Första fynd
HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n). Indirekt LINNÉ 1745b: " Wesmannis Åkerroser".
Ekologi
Epökofyt. Bofast som åkerogräs. Talrika förekomster av mera tillfällig art på diverse (gärna näringsrika) torrare ståndorter nära odlingsjord och lantbebyggelse (renar, dikesslänter, övergivna hönsgårdar m.m.). Sällsynt, troligen tillfälligsporadisk, i obetad, mesohemerob torrängsvegetation (örtbackar, klippängar), t.ex. Björksta: Kolmsta 600 m N-ut, S-vända avsatser på bergpall mot åker, 16 ex. 1977(!). Nu sällan inne i åkrar (ibland lokalt i kamomillfläckar eller osprutade raps- och smååkrar, någon gång klövervallar); mestadels hänvisad till kanter och åkerhörn.
Xenofyt. Arkeofyt. Har genom känslighet för kemisk bekämpning minskat oerhört sedan 1940-talet. Att lokala småbestånd ännu förekommer med jämna mellanrum beror sannolikt på groningsförmågan hos det gamla, i marken vilande fröförrådet. Undan för undan tunnar populationen ut.
Utdöende. Sprutningsfria åkrar bör avsättas för denna och andra genom modern jordbruksteknik hotade åkersynantroper.
Variation
Form flore alba: Köping Sällsynt (POST 1844). Hallstahammar S Vid Norrkvarn, jordupplag, flertalig bland normalfärgade (MALMGREN 1970).