BERGENSKIÖLD 1784 såsom "try af båda slagen" (Nora Bergslag). (Jfr lokal 15 nära Bergenskiölds gård Knutsberg.) O. SWARTZ i Svensk botanik V 1807 (Nora Bergslag).

Agriofyt, åtminstone i kalkområden (f.n. i Viker). Ståndorterna där rätt väl karakteriserade av ANDERSSON (1959): "I Älvhyttan, där det är karaktärsväxt, befolkar det gärna vägkanter, stenmurar och odlingsrösen. På ängsbackarna makar det sig intill så gott som varje sten, som ger det nödtorftigt skydd för skrantlien. Men det synes trivas lika gott i granlundar, strandsnår och på kärrtuvor." Sistnämnda tre ståndortskategorier med delvis potentiellt naturlig vegetation: oregelbundet sluten löv- och blandskog av frisk-något genomsilad, kalkpåverkad örttyp; fuktgläntsamhällen, såsom i Venakärrets fastmarksövergångar (Betula-Molinia-samhällen m.m.). Allt inom gamla slåtterområden, nu relativt stabiliserade.

I silikatområdet hittills endast mesohemeroba-euhemeroba ståndorter: parklund (lokal 3), skogsbryn, frisk hagmark, dikeskant m.m. (nedan).

Ljus-, pH- och substratamplituder rätt vida; underlag växlande. Förkärlek för väl neutraliserad-alkalisk, frisk-fuktig mull. Som indigen i Mellaneuropa däremot mårart, typisk för sur, närings- och basfattig mark (OBERDORFER 1962). Också i Västmanland känd från snarlik (ehuru i okänd grad hemerob) miljö: ås i tallskog av lavristyp (lokal 12).

Ergasiofygofyt. Uppenbart förvildad på samtliga lokaler i Skogslåglandet och på Mälarslätten., sannolikt ofta sedan 1800-talet eller 1900-talets början (Jfr 1, 3–5, 14, 19 m.fl.). Vad beträffar Bergslagen, har dess ursprunglighet där (liksom i Dalarna och Närke) sällan ifrågasatts. Så anser t.ex. ANDERSSON (1906), att den spontant invandrade till dessa områden under Ancylustidens mest kontinentala skede. SAMUELSSON (1910) menar, att den - troligen tämligen sent - spritts till landet med bärätande fåglar.

Linnes uppfattning var en annan. Honom bekant var blott en förekomst i Närke (LINNÉ 1755), och hans syn på denna framgår av en uppteckning av hans norske discipel Vahl (VAHL 1770): "er hiemme i Schweits har saaet sig paa et sted i Neriche, og derfra er den flørt till Upsala Botaniske Have." Också SWARTZ (ovan) var av denna mening: "är väl icke som denna [skogstry] hemföding. men har visat sig icke mindre härdig för klimatet, sedan den, införd i trädgårdar, planterat sig sjelf i Svenska vildmarken, t.ex. (som det berättas) i nejden af Dylta Svafvelbruk, vid Bleckbruket i Nerike, samt i Leke och Nora Bergslager ---."

Läggs härtill BERGDAHLS (1937) skildring av, hur blåtryt med hjälp av trastar och sidensvansar lätt och i stor mängd spritt sig från olika kända odlingscentra i Närke, torde ingen vidare bevisning behövas för att betrakta arten som förvildad också i V. Västmanland. (och subspontan i hela Sverige). Till Viker kan den ha anlänt från någon bruksträdgård i Närke, antingen i form av fågelburna frön eller som gåvobuskar, utväxlade mellan 1700-talets brukspatroner.

Efter sekelskiftet mycket litet odlad. Växten var allmän i Viker redan vid mitten av 1800-talet På andra håll troligen stadd i viss, lokal spridning.

Mälarslätten: Arboga 1 Källängen 1905 (GARSTEN 1971; GAR)†. Fellingsbro S 2 Nära Forssäter, igenväxande ängslövskog nära ödetomt 1977(!). 3 Granberga parklund, drygt 10 buskar av hög ålder, enligt gårdsägaren ej inplanterad i mannaminne 1977 (Löfgren). Sankt Ilian 4 Bjärby, dikeskant 200 m N gården 1912 (Wollert, VÄ) -43 (Edvard Alvén, ALV). Också samlad 1916, -31, -38, -41. Först publicerad av SAMUELSSON (1925) efter Lundblad. Denna växtplats förstörd av väg- eller villabebyggelse; återfunnen inom intilliggande golfområde (cirka 200 m N Bjärby gård) på blockig, ekbevuxen bergknalle, 10-talet småsnår 1978(!). Tillberga S 5 Prästgården, skogsbacke ovan landsväg, några ex. 1950 (Almquist, S). Torr 6 Nortuna, beteshage, 10-talet buskar av olika ålder i S-vänd bergssluttning (kraftledning) samt minst 3 ex., varav 1 gammalt, i betesmark S härom 1976(!, UPS). Ej sedd odlad i närheten. I brev 1981 har en äldre, f.d. Nortuna-bo, F. Tunje, berättat, att han sett arten här sedan 1910-talet.

Skogslåglandet: Fellingsbro N 7 Spannarboda station, par exemplar i snårskog 1955 (Almquist). Hallstahammar N 8 Muren vid suragränsen, 2 grupper i skog 1956 (Almquist enligt MALMGREN 1970; UPS). [Riset nära föregående, ung ödetomt vid järnvägen, kvarstående (MALMGREN 1970).] Linde S 9–10 Andersvik; Kyrkberget 1957 (Nylund). 11 Lönnbromossen Ö-ut, kraftledning, 4 ex. (ERIKSSON 1967a). Västerfärnebo 12 Salbohedsanst. N-ut, förvildad i skogsmark kring ödetomt 1950 (LOHAMMAR 1951) = i tallhedsvegetation enligt Nordin (1950).

Nedre Bergslagen: Linde N 13 Siggebohyttan 1862 (C. A. Andersson, S). Nora N 14 Klacka-Lerberg 1929 (Lindberg enligt Broddesson manuskript) - (NORDENMALM 1973) -77(!). 15 Älvstorpet ("ej sällsynt") (HARTMAN flora efter okänd sagesman 1820 och senare, t.o.m. 8. upplagan). Viker Först nämnd från (16) Dalkarlshyttan ("temligen ymnigt") (A. Jenssen enligt TH. M. FRIES 1857). Snart nog också från (17) kalkområden kring Vikern och Älvlången: under skedet 1862–1904 upprepade gånger samlad/antecknad i och/elIer publicerad från Bengtstorpet, Skrikarhyttan och Älvhyttan med omgivning, under 1900-talet vidare från Gamla och Nya Viker, kyrkan, Knapptorpet, Sjöändan, Vargsand, Vena, Vikersvik m.m. (säkerligen etablerad på dessa platser redan under 1800-talet) Samma förekomstområde under 1970-talet, individrik(!). 18 Mellan Gyttorpet och Dalkarsberg 1867 (J. Lagergren enligt SAMUELSSON 1925). Kan avse någon av de under 17 nämnda platserna.

Övre Bergslagen: Hjulsjö 19 Hjulsjön, på slagghögar (BINNING 1921). Ljusnarsberg 20 Bångbro, 10-talet ex. (LINDBLAD 1960).