3; Övre Bergslagen: Hällefors Hällefors station, vid och på spårområdet 1976(!). Ljusnarsberg Hörkens [f.d.] station 1962 (Björk. manuskript ss. P. afftne) -76–78(!: på och omkring den sandbelagda bangården, ymnig över stort område; UPS). - På en plats i Övre Bergslagen, vars läge författaren inte längre erinrar sig, iakttogs dessutom under en bilfärd tillsammans med P. Wernberg ca 1965 ett kraftigt, blommande ex. i en ny landsvägsslänt tämligen långt från bebyggelse.
Med hänsyn till att arten en längre tid allmän prydnadsodlats i hela landskapet, är det anmärkning värt, att den endast förvildats i Övre Bergslagen Kanske gynnas den av detta områdes klimatförhållanden (Blev som förvildad först känd i Övre Norrland. Under 1880-talet, under det att den ännu under 1960-talet inte iakttagits så i Skåne.) Preliminär utbredningstyp: pN6?
Som Papaver nudicaule L.
Ekologi
Må tills vid. kallas osäker (lokal?) epökofyt. Förmodligen bunden till mer eller mindre torra. euhemeroba ståndorter. Som vildväxande hittills endast på öppen, humusfattig, sandig mineraljord. Ljusälskande.
Ergasiofygofyt. Självsår sig också i landskapets S. delar, då i rabatter, på grusgångar och sandfyllning Inom täppor. Borde därmed ha samlats tidigare, åtminstone någon gång. Att så ej skett, kan tyda på, att odlingen tagit fart rätt sent; troligen fr.o.m. 1800-talets slut. För detta talar ett uttalande av Bo VIN (1905): " Den stora, tunga pion-vallmon är ej längre i gunsten. Nu härska de lätta, enkelblommande sorterna, främst den sibiriska (Papaver nudicaule) ---." Enligt LINDGREN m.fl. (1886–1901) en "mycket beaktansvärd" prydnadsväxt. Den salufördes emellertid åtminstone så tidigt som 1834 (LUNDSTRÖM 1834).
Kan vid Hörken tänkas härröra från framlidne stationsinspektör Nymans trädgårdsanläggning (slutet 1800-talet - cirka 1930). Den kan också ha förvildats först i samband med att samma trädgård slutligt övergavs och stationshuset revs cirka 1960.