Billmanson enligt ELGEN. 1889 (Nora: Hagby). Den äldsta, bevarade insamling är gjord av Aguéli 1886 (Sala, S), men enligt en avskrift av M. Floderus' nu förkomna herbarium togs arten på Billmansons lokal redan 1882 av M. Floderus Denne, då elev till B. i Nora pedagogi, torde alltså ha varit lokalens verklige upptäckare.

Epökofyt. Mesohemerob, frisk-torr ängsvegetation på moig morän och mosand, helst i lägen med glest växttäcke och låg konkurrens (betad torrängsvegetation, gamla vallar): mest i Västra Bergslagen, här och var i Östra Bergslagen: Norberg: Ö. Djupkärra, granplanterad dalsluttning 1974(!), Karbenning: Hästbäck i den sydvända, betade dalsidan 10x10 m 1974–77(!). I övriga regioner hittills endast euhemeroba-nästan euhemeroba ståndorter: väg- och åkerrenar, skärningar, slänter, diverse ängsmark i kulturgränsen. Fr.o.m. 1940-talet sex stationsfynd, bl.a. på "gräsplan"; utgången överallt utom på den nyfunna lokalen. Torpa: L. Åby, ruderatäng vid banan 1977(!). Ströfynd i trädgårdsvallar och gräsmattskanter, på några kyrkogårdar, i stenparti, kanten av grusplaner, på trampnött varp.

Torr(-frisk) ängsmull, vanligen på grovpartikelrik mineraljord (sand, mo, morän); torr(-frisk), humusrik eller humusfattig, euhemerob mineraljord. Ej näringskrävande. Undviker sannolikt starkt sur substratreaktion. Ljusälskande. Betestålig.

Xenofyt, invandrad under 1800-talets senare del. Först mest införd med vallfrö, fr.o.m. 1930-talet främst med annat gräsfrö. Tycks ännu i vår tid sällsynt medfölja vissa frövaror, insåddd vid vägar, som anlagts under 1960–70-talet(!). Varaktig så länge de koloniserade fläckarna är öppna med gles eller lågvuxen vegetation, kan då bilda rätt stora bestånd. Enligt NILSS. (1977) troligen starkt självsteril. Detta förklarar, varför många förekomster, trots trivsel och tillgång på lämpliga ståndorter, förblir knutna till enstaka småytor. I stort förmodligen minskande, särskilt i Bergslagen, genom ängsmarkernas igenväxning.