HAMMARSTR0M 1813 (Ljusnarsberg s:n).

Idiokorofyt. Hemerofil. Vanlig i potentiellt naturliga skogssamhällen: ängsskogssamhällen av alla typer, även svagt växelfuktiga Alnus-Prunus padus(-Ulmus)-samhällen; andra Alnus-samhällen på svagt fuktig mark; barr- och lövskog av fuktig ekbräkenristyp, stundom också (vid genomsilning) i våt d:o. Som myrväxt i soligena rik- och mellankärr (fastmattor). I mindre starkt genomsilade d:o bunden till kantområdet, där på högre fastmattstuvor (även trädtuvor). Källkärrsamhällen; kalkrikkärrsamhällen (träd tuvor).

Apofytiskt i utglesade eller på annat sätt kulturpåverkade faser av dessa samhällen (karaktärsart i björk- och asphagar); även i (helst något trädskuggad) friskängsvegetation I helt öppen torrängsvegetation (örtbackar) främst i Bergslagen (Fig. 60). Ej ovanlig på euhemeroba ståndorter: dikesrenar och annan ängsmark i kulturgränsen, i regel i anslutning till skog eller hagmark; nederdelen av banvallar, gamla gräsmattor, buskrabatter m.m. Ej nyupptagna skärningar och annan humusfattig ruderatjord.

Mycket väl neutraliserad, förhållandevis torr kärrtorv; måttligt sur-alkalisk, humusrik-mullartad mineraljord av växlande textur. Tål inte långvarig, stagnerande markblöta eller vattendränkning under våren, inte heller stark markuttorkning Tämligen konkurrenssvag i mera högvuxen vegetation, saknas på ståndorter, där graminider gynnas. Skugga-öppet ljus. Betesgynnad.

Varierar tämligen sällan med även som unga mer eller mindre (även på insidan) röda blommor ("f. purpurea" DC., "f. rosea" Peterm., "f. rubra" Pritz.); endast sporadiskt uppmärksammad: Arboga Sofielund 1947 (Kjell., LD). Karbenning Långsjön 1928 (Wollert, V Ä). Kärrbo Aggarön 1912 (Wollert, VA). Köping Passim (POST 1844). Sala Sala 1913 (Wollert, V Ä). Västanfors Fagersta 1947 (Erlandsson, LD). – Denna färgning har ansetts vara modifikativ och rent tillfällig (t.ex. LAGERHEIM 1916b efter utländska källor). "Kulturversuchen haben ergeben, dass die rotbliitigen Formen nicht samenbeständig sind" (Hegis III. Flora I I I, I. uppi.). - Äldre och vissnande blommor antar ofta en mattröd färg.

Svepeblad vanligen tre, sällsynt två eller fyra. Ex. av sistn. typ har samlats i Jrsta: Björnöns S. udde 1914 (Wollert, VA, 4 ex.). - Dessa blad ibland utgående strax under blomman.

Form phyllantha Neum. (med ett eller flera kalkblad ombildade till gröna, örtbladslika bildning): Badelunda Björnön 1912, 14 (Wollert, VÄ). Västerås Östra holmen 1925 (Wollert, VÄ).

Form ramosa J. Schmidt (med extra blombärande skott utgående från svepebladen): Rytterne Tidö-Lindö 1931 (Wollert, VÄ).