HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n).

Idiokorofyt? Mycket hemerofil. Kanske ursprunglig klippängsart, fastän nu nästan utan potentiellt naturliga ståndorter. Om sådana erinrar det höga Arlaberget i Oden, där arten sparsam växer på det öppna krönet och rikligt på det branta Ö-stupets avsatser, och det lundomgivna strandberget N Björnöändan på Björnön (Mälaren)(!).

I mesohemerob vegetation nedom Bergslagen nästan uteslutande klippängsväxt. I Arboga bl.a. på Kobergs kalkberg, för övrigt förkärlek för hällmark, som gödslas av lövförna. Sparsamma fynd (tillfällig) på euhemeroba ståndorter, så som dikesslänter, gräsmattskanter m.m. I Bergslagen dessutom här och var i torr friskängsvegetation, t.ex. i beteshagar och dessas omgivning på sandigt-moigt underlag. Här mycket vanligare (varaktig) på euhemeroba ståndorter: mångåriga vallar, åkrar, mullrik trädgårdsjord, vägkanter, renar, skärningar, slagg.

Förr säkerligen på torvtak. Vackert bestånd nu på den restaurerade kyrkbodens tak vid Malma kyrka(!).

Föredrar klippmull och frisk-torr lättjordsmull, på euhemeroba ståndorter sandig-moig mineraljord. Sällsynt i lerskärningar, där den tycks kortlivad. Små näringsanspråk för övrigt Vid pH-amplitud men saknas i starkt sur omgivning Konkurrenssvag. Svag skugga-öppet ljus.

En betecknande utsaga om artens forna ymnighet i Bergslagen finns i ÅNGMAN (1835): "Växer mycket allmänt på igenlagda åkrar och åkerrenar." Ännu vid mitten av 1960-talet såg författaren i detta område trädor och nyligen övergivna åkrar täckta av ändlösa mattor av styvmorsviol. Denna syn under 1970-talet försvunnen. Fastän den fortfarande i Västra Bergslagen på enstaka håll förekommer rikligt i gamla (övergivna?) mångårsvallar, torde en mycket stark minskning på Bergslagens odlingsjord under det sista decenniet vara ett faktum. Skälet är ändrade jordbruksmetoder, däribland troligen kemisk bekämpning På alla euhemeroba ståndorter kan fortsatt minskning förväntas i hela området.

Arten omfattar ett antal mer eller mindre väl urskiljbara, som isolerade troligen konstanta men inbördes hybridiserande (somliga nog hybridogena) raser. De utmärks av bl.a. skillnader i blommans utseende (kronbladens färg, storlek, form, vinkel i förhållande till varandra), däremot inte, såvitt hittills är känt, av nämnvärda ekologiska olikheter. Några överensstämmer tämligen väl med vissa av WITIROCKS (1897) uppställda typer. *genuina f. typica är tämligen vanlig (sedd mest i Bergslagen). Om *genuina f. versicolor erinrar den vackra, ofta storblommig typ, som förekommer på Kobergs kalkberg och på ett hagberg i Skråmsta i Haraker; också den på berget vid Säby sluss i Säterbo. Den på Ängsös backberg och lundklippor vanliga (normalt 1–2-åriga) typen liknar i fråga om blommorna och övrigt överjordiska delar fullständigt "underarten" *coniophila, som av Wittrock anses vara en uteslutande flerårig, gotländsk sandstrandras. Samma typ sannolikt på strandklippor på Björnön. Kanske finns ett samband mellan dessa Mälaröpopulationer och de gotländska. Endast på Skansberget i Hallstahammar S (samt i deltas omgivning) har författaren sett en av Wittrock odöpt, vacker ras med vanligen intensivt gula, nedre kronblad av säregen form. De uppåtriktade kronbladen är vita- ljust violetta. (Liknas bäst vid Wittrocks V. arvensis *communis var. gotlandica x V. tricolor *coniophila [Fig. 141a hos Wittrock] och den Sydeuropeiska Viola alpestris DC. *zermattensis Wittr.) Åtskilliga andra typer kan ej heller igenkännas med hjälp av Wittrocks avhandling.

Wittrocks i och för sig lovvärda försök att bringa reda i frågorna rörande styvmorsviolens rasbildning och rasekologi måste tills vidare anses mycket ofullständiga. Särskilt bör beaktas, att "abescens-" och "lutescens"-exemplar normalt tycks uppstå i populationer av eljest helt annan blomfärg, utan att dessa "albinos" fördenskull förtjänar särskilt, taxonomisk rang.