Allmän i övre delen av Västra Bergslagen; i Bergslagen för övrigt spridd; sällsynt i Skogslandet; åter vanligare (men till stor del tillfällig) på Mälarslätten. Den mycket rika förekomsten i NV ansluter till ett område i Västra och övre Dalarna, där artens vanlighet av ALMQ. (1949) ansetts sakna " motstycke inom landet". Beror möjligen på tidig och frekvent spridning med vallfrö under 1700-talet till Bergslagens flerårsvallar. En förutsättning väl också speciellt lämpliga markförhållanden (lättjordar). Den i övrigt splittrade utbredning tyder på ojämn, xenofytisk spridning Utbredningstyp: pN3.
Också i fråga om individmängd stor skillnad mellan olika regioner. Särskilt i Norberg. (ställvis) och Övre Bergslagen (ofta) ytterst talrik. T.ex. antecknad som "ofantligt ymnig" i övergivna vallar i Stora Tomsjön, Hällefors(!). S- och Ö-ut småbestånd eller blott några få ex.
Första fynd
TIDSTRÖM 1754 såsom cucubalus behen (Ljusnarsberg: Kopparberg, "Gålfven beströddes för prudnad med blad af jolster och cucubalus behen."). HIS. 1831 ss. Cucubalus Behen (Skinnskatteberg s: n).
Ekologi
Epökofyt. Enbart på euhemeroba eller nästan euhemoroba ståndorter: gamla vallar, ängsmark i kulturgränsen (renar m.m.), omrörd mineraljord. Som vall- och eventuellt åkersynantrop troligen rätt vanlig överallt t.o.m. 1940-talet, försvann sedan från all odlad jord nedom Bergslagen. Minskar också där genom igenväxning. Viktigaste ståndorter i vår tid ladugårdsbackar och annan gårdsmark på Mälarslätten, skäm, sandplaner, diverse ruderat ängsvegetation på andra håll.
Föredrar måhända moigt-sandigt underlag och blir i längden varaktigast på sådant. Som nyinförd med frövaror hittills också ofta på lera. Frisk-tämligen torr, föga sur, helst humusrik-mullartad, vanligen euhemerob mineraljord. Konkurrenssvag. Ljusälskande. Troligen betesskygg.
Xenofyt. Kanske (tidig) neofyt. Torde fram till 1950-talet främst ha spritts med utsäde. Betecknades allmän i hela Västmanland av WALL (1852) och Iverus (1877). Sedan den nu genom besprutning och effektiv frörensning försvunnit ur kortvariga vallar och åkrar, visar den nedom Bergslagen en vikande tendens. De spridda förekomster på Mälarslätten, jag sett under 1970-talet, mest invid ladugårdsväggar och uthus, i åkerdiken osv., tolkar jag som ofta kortlivade kvarlevor från skeden, då frön ännu tillfördes med utsäde. Varaktig dock i Hallstahammar S: grässlänt mot kanalen S Axelfabriken 1955 (Almquist) -70 (MALMG. 1970: riklig). Kan fortfarande sällsynt spridas med blomfrö(!).
