Ännu spridd på Mälarslätten; tämligen sällsynt i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen (tillståndet inom sistnämnda område bristfälligt känt). Utbredning i Skandinavien sydlig. Som ALMQUIST (1949) uppger den vara vida spridd och bofast ännu i mellersta Dalarna, bör den vara klimathärdig åtminstone t.o.m. Nedre Bergslagens lågtrakter. Spridning N Mälarslätten därför troligen ofullbordad. Utbredningstyp: S2.
Första fynd
POST 1844 (Köpingstrakten: passim). Först påvisad 1835 av okänd samlare (säkerligen Sillén) (Sala: vid gruvan; UPS).
Ekologi
Något osäker agriofyt. Övervägande kväverika, euhemeroba ståndorter, främst omgivningen av lantliga ekonomibyggnader och avstjälpningsplatser. Vanligen parasit på nässlor, växer regelbundet över på diverse andra arter. Även rika bestånd på nässelfria ståndorter: rabatt vid Ängsö slottsmur, enbart på Solidago canadensis och Doronicum; ruderatmark vid Väsby kvarn i Sevalla, enbart på hallon och åkertistel (båda !). Sällan i fritt belägen hagmark eller vid gärdesgårdar, alltid på nässlor.
Också i Västmanland känd från mesohemerob-nästan potentiellt naturlig strandvegetation: Björksta: Orresta Ö-ut, Sagåns strandkant (Urtica dioica, Vicia sepium); Frögärde vid Lillån, sidoraviner med driftanhopning i alvegetation (Atriplex patula, Galeopsis bifida, Geum urbanum m.fl.); Sankt Ilian: Lista, alsnår vid Svartån (Urtica dioica); Tortuna: Nicktuna, åkanten i al-häggbryn (Urtica dioica) (alla 1977!); Rytterne: Galtholmen, "vid stränderna" (E. MARKLUND 1974a); Västerås-Barkarö: Ridön N Ormhälls brygga (Humulus lupulus) (KERS 1978).
Oaktat växtens parasitiska levnadssätt torde den kunna betecknas starkt nitrofil. Underlag vanligen lera. Halvskugga-öppet ljus.
Många värdväxter (även gräs) kända. Litet urval publicerad härifrån av WITTROCK (1909). Övervikten för Urtica dioica kan delvis bero på gemensam trivsel på kväverik mark, lämpliga groningsbetingelser i Urtica-bestånd samt skydd i sådana för betning och bortryckning.
Troligen xenofyt. Arkeofyt. Enligt ALMQUIST (1929) snarare agriofyt än idiokorofyt också i Uppland. Stadd i minskning genom nedläggning av många torpställen och övergång till kreaturslöst jordbruk. Flera prickar på kartan gäller kvardröjande, dödsdömda bestånd vid ödeladugårdar m.m., t.ex. Hallstahammar S: Ö. Berga, Lilla Sätra, Lundby: Johannisberg NNV-ut 1970-talet(!).
Lokaler
De två nordligaste Bergslagsfynden hos ÅLIND (1974a): Västanfors Semla; Meling.
