Allmän-tämligen allmän i SÖ. Västmanland upp till mellersta Skogslåglandet. Spridning - i synnerhet V-ut - sannolikt ofullbordad. Tänkbar utbredningstyp: S2.
Många omständigheter talar för, att arten ännu inte besatt alla områden, där den skulle kunna trivas. Såsom förhållandevis klimathärdig mullart, frekvent ej minst på Salakalken, borde den på många ställen i V. Bergslagen, särskilt i denna regions nedre delar, ha många idealiska ståndorter. Den omotiverade luckan i V. Västmanland fortsätter in i Värmland, där växten på nytt dyker upp inom ett högst begränsat område V Klarälven. Det är troligen med full rätt, som HÅRD AV SEGERSTAD (1924, 1952) betraktat den som "en sen invandrare i Skandinaviens flora". Hur pass sen dock en öppen fråga; jfr nedan.
Första fynd
POST 1844 (Köping: Tegelbruksbacken). (Samma år publicerad från Skinnskatteberg av Wall hos FRIES - en uppgift som dock betraktas som obestyrkt hos WALL [1852].) Upptäcktes av Sillén 1835 (Malma N: Gisslarbo; Sala; LD).
Ekologi
Idiokorofyt eller agriofyt. Mycket hemerofil. Kalkklippängssamhällen: Salas Centrala kalkområde mångenstädes(!). Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på svagt fuktig-frisk-torr kalkmorän (vanligen riklig): samma område(!). Annars sällan i ahemerob-oligohemerob vegetation: frisk ängslövskog med hassel/ädla lövträd. I sluten skog troligen hämmad av otillräckligt ljus (som Gagea lutea och minima).
Överlag vanligast i ej fullt sluten, frisk-tämligen torr, hemerob ängslövskog samt i lövgläntvegetation: bryn med omgivning, lövhagar, asp- och björkdungar osv.
Än mer utpräglad apofyt i frisk-tämligen torr ängsvegetation (örtbackar, ej klippängar). Ca en femtedel av Mälarslättens förekomster i sådan, högre upp färre. Mig bekant endast en euhemerob ståndort: Gunnilbo: Tränmora, sandig vägslänt, några tuvor 1975(!).
Torr-frisk, föga sur-alkalisk ängsskogs- och ängsmull på mineraljord av skiftande textur. (Skugga-)halvskugga- öppet ljus. Oftare i obetad än i betad vegetation.
Akolutofyt och xenofyt? Sistnämnda knappast regel men torde ibland gälla, så som på den nordligaste utposten: Norberg: Bjurfors park (C. H. Johansson enligt WALL 1852). Hitkommen med parkträd? Har ovan antagits vara ett senkommet floraelement i Sverige, vilket inte hindrar, att den är arkeofyt. Detta snarast troligt med tanke på nuvarande höga frekvens samt på att ingen genomgripande vidgning av utbredningen ägt rum sedan 1850-talet Ansågs då (WALL 1852) tämligen allmän på Mälarslätten, förekom "äfven längre upp"; redan på 1840-talet sedd på flera lokaler i Västerfärnebo av Post (POST manuskript a; WALL 1852). Nya lokaler i N och V kan väntas tillkomma i långsam takt.
Bildar ofta tämligen rika bestånd.
Lokaler
För nuvarande västligast i Linde S Halvön V om Ö. Bår 1929 (Broddesson manuskript) och möjligen på något ställe i Grythyttan, varifrån den uppgetts av BERGDAHL (1960). Sistnämnda utsaga synnerligen oviss.
