Allmän-tämligen allmän i Bergslagen; spridd i Skogslåglandets myrtrakter; mycket sällsynt på Mälarslätten, förr vanligare. I det delvis myrrika Ramnäs i mellan Skogslåglandet på 15 (ej meddelade) lokaler enligt ERIKSSON (1967a). Med stigande nederbörd på torrare ståndorter. Högst frekvens i Norra Skandinavien, varför uttunning i Ö och S åtminstone delvis kan bero på låg humiditet och andra klimatskäl. Samtidigt saknas - genom senare tiders torrläggning och av geomorfologiska och geologiska skäl - i stor utsträckning lämpliga ståndorter. Utbredningstyp: N1.
Första fynd
HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n). Indirekt LINNE 1755: "Westmannis Flenört".
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Glesa samhällen på kortvarigt översvämmade, sandiga-fingrusiga stränder vid oligotrofa-mesotrofa vatten (Bergslagen, Skogslåglandet; vanligen övre geolitoralen). Kärr- och vissa sumpskogssamhällen: rika fattigkärr-myrkantsamhällen, mellankärr- och rikkärrssamhällen; kalkpåverkade alkärr; sällsynt (kanske tillfällig) gran- och blandskog av våt örtstarr- och våt örttyp. Som myrväxt i fastmattor (t.ex. i rikkärr Tomentypnetum eller Schoenus-samhällen). Undviker högsta, torraste tuvor. Förekommer både i föga lutande, svagt genomsilade myrdelar och i källkärr och starkt sluttande soligena kärr. Även i rika (kalkpåverkade) gungflystrukturer, t.ex. talrikt i Carex diandra-samhällen i Ekeby mosse i Sala(!).
Ej ovanlig apofyt i lågvuxen, mesohemerob fuktängsvegetation (strandängar ovan Mälarslätten, fuktiga skogsröjningar, bäckdrag i betesmark). Fr.o.m. övre Skogslåglandet och med tilltagande frekvens längre N- och NV-ut ofta på torra, euhemeroba ståndorter: grusvägskanter, sand- och grustagsbottnar, varpplaner, skogs vägar. Sistnämnda förekomster till stor del möjliggjorda av hög nederbörd; ofta men inte alltid i förening med viss bevattning från närbelägna myrar eller stränder.
Välneutraliserad kärrtorv; fuktig-växelfuktig, helst humusrik, blottad mineraljord av skiftande textur (möjligen ogärna styv lera); fuktängsmull. Svag skuggaöppet ljus. Tål svagt betestryck.
Ovisst, hur vanlig arten före den extensiva torrläggningens tid var i S. och Östra Västmanlands slättbygder. Vid mitten av 1800-talet dock t.ex. flertalig i sidlänta ängsmarker kring Västerås. Iverus (1877) anger för hela landskapet frekvensen tämligen allmän. Delvis måhända försvunnen i S och Ö genom upphörd slåtter och hårt betestryck.
Lokaler
De nutida lokalerna på Mälarslätten är: Arboga Kalkugnsbergets kraftledningsgata, källdrag, 1 grupp (MALMG. 1972a). Alltså på kalkmark. Motsvarar ungefär "i skogen S om Ramstigen mellan Jäder och Källängen" 1933 (Frid., ARB). Uppgiven också från Jäder på 1860–70-talet (Bergm. enligt SAM. 1925). Dingtuna Törunda N om banan [1950-talet] (Almq.).
Växtens uppträdande i vårt område ger, enligt min uppfattning, ingen direkt antydan om närvaro av skilda kromosomtalsraser. Två sådana, en diploid och en tetraploid, påvisade av ERLANDSS. (1942). Den förra enligt Erlandsson sydlig, nående upp till Siljan-siluren men endast företrädd av ett prov från Västmanland och Uppland (Älvhyttan), den senare "mellansvensk" med utbredningstyngdpunkt i Svealand och Götaland ned t.o.m. Småland. Den diploida vore enligt Erlandsson mer kalkgynnad (eventuellt kalkfordrande) än den tetraploida - vilken å andra sidan inte sägs vara kalkskyende (jfr Upplands-förekomsterna). Erlandssons undersökning beträffande vårt område alltför summarisk, provlokalerna alltför få och godtyckligt valda och ståndorterna för vagt angivna för att några närmare slutsatser skall kunna dras härav.
