Utbredning i stort som C. oederis. Vanligare i nedre Skogslåglandet, troligen av lägre frekvens i V. Bergslagen (som strandväxt). Utbredningstyp: N1.
Första fynd
Lönnroth enligt HARTMANS flora 1879 (Kung Karl: Kungsör). Post 1843 [så som C. oederi var. pygmaea] (Nora N/S: nära Hammarby; S).
Ekologi
Notoriskt förbisedd eller misstolkad, varför endast utbredningens och frekvensens grova drag för nuvarande kan redovisas. I museerna oftast inlagd så som C. oederi.
Idiokorofyt. Hemerofil. På samma ståndorter och i samma växtsamhällen som C. oederi. Även myrväxt: källkärr nära drågen, flerstädes (!); kraftiga tuvor i fastmarksövergångar i Röjängens kalkkärr i Viker, sparsam i fastmarksövergångar Finnhyttans kalkkärr i Grythyttan(!). Kalkgranskog av fuktig örttyp: Viker: Snöbergsmarken S-ut(!).
Koloniserar med förkärlek all sliten, svagt växelfuktig-genomsilad, ofta sammanpackad mark; körstigar, traktorvägar på kalhyggen (i dalbottnarna), betesmark; diverse gångstigar, helst vid stränder, på kalkrik mark eller vid/genom kärr (inklusive älgstigar). Gärna källdiken (riklig t.ex. i landsvägsdiket nedanför Olofskällan i Sätra brunn[!]); sällan (tillfällig?) andra diken. I Övre Bergslagen någon gång enstaka ex. på något torrare, euhemerob mineraljord (t.ex. vägkanter).
(Besynnerlig den ståndortskarakteristik, som lämnats av specialisten på denna starrgrupp: "Typisk för lucker jord i lövängs-, lövskogs- och lundartad mark" [PALMGREN 1959].)
Mycket väl neutraliserad, väl genomluftad, grund kärrtorv; sumpskogshumus av liknande egenskaper på kalkrika jordarter; upptrampad, blöt kärrhumus ("dy"); fuktig, glest bevuxen, mer eller mindre humusrik mineraljord. I inget fall i starkt sur omgivning. Underlag skiftande mineraljord. Trampgynnad, oftare än C. oederi på trampad lermark. Halvskugga - Öppet ljus. Betestålig. Har förmodligen minskat i Mälarslättens kulturområden sedan 1800-talet till följd av genomgripande torrläggning.
