1; förr en lokal i Mälarområdet: Lundby Johannisbergs storäng nära Jotsberga by; upptäckt under slutet av 1700-talet eller i början av 1800-talet av Hall, först publicerad av WAHLENBERG (1824) och WIKSTRÖM (1824), sist sedd 1897 (G. H. J. Dahl, S, 2 ex.). Då Svedberg uppsökte platsen 1902 (och där samlade bl.a. Thalictrum simplex) var växten tydligen utgången.
Utpräglat sydöstlig art, här vid sin svenska nordgräns, långt N om närmsta förekomster i Östergötland och Västergötland. Värmetidsrelikt? Utbredningstyp: S13.
Ekologi
Epökofyt. Växte i örtbacksvegetation, dvs. på en för arten normal ståndort. Detta framgår av en herbarieetikett av "Sd''. 1847 (S): "på en liten kulle bland enbuskar", och av WALLS (1852) något svårtolkade beskrivning: "på en stenig ängskulle vid sydvestra ändan af Johannisbergs storäng --- först funnen af D:r Hall på storängen, sedan af författaren äfven utom nämnda äng".
Invandringssätt okänt. Troligast arkeofyt; därmed kanske reliktepökofyt. Möjligen invandrad i historisk tid som xenofyt (eventuellt införd tillsammans med rysk spannmål).
Sedan Storängen dränerats och upplöjts och sedermera delvis utlagts som flygfält, har dess små åkerholmar och omgivande brynbackar med få undantag vuxit igen med gran, slån m.m. Enligt WALLDÉN (1958c) var skälet till försvinnandet igenväxning. En delvis öppen åkerholme med örtbacksvegetation finns dock ännu kvar cirka 800 m VNV Jotsberga, och flera liknande avsnitt torde ha återstått vid Svedbergs besök 1902. Kanske utrotad genom insamling. I GB, LD, S och UPS nu 12 ark med sammanlagt 35 ex.; de daterade arken tagna 1845, -47, -62, -64, -97.