Sällsynt på kalkhällmark. Några äldre uppgifter från området utan kalkrik berggrund är ovissa; syns i alla händelser ha gällt föga varaktiga förekomster. Tangerar i Västmanland sin svenska N-gräns i inlandet. Utbredningstyp: Kalk.
Första fynd
Först nämnd från området av WAHLENBERG 1824 (Sala). Uppgiften inbegrep S. osloensis. Från lokaler, där sammanblandning med denna art troligen varit utesluten, tidigast publicerad av SAM. 1925 (lokal 2, 4, 6).
Ekologi
Sannolikt idiokorofyt. Hemerofil. Ekologi lik S. osloensis'. I potentiellt naturlig kalkklippängsvegetation på lokal 5. troligen också på 3, 4, 7 och 8, förr 1.
I områden där S. osloensis etablerat utbredda och livskraftiga bestånd (Arboga, Sala) är tidigare kända förekomster av S. tridactylites nu föga framträdande-kanske helt försvunna. Genom återkorsning assimilerad i S. osloensis?
Lokaler
Säker från följande:
Arboga 1 Arboga 1874 (Ährl., GB, UPS, 63 exemplar). Sannolikt = Ellholmen [Kalkugnsberget] 1860 (O. G. Blomberg, LD) -73 (O. Göransson, ARB). Kanske blev Ä:s stora insamling, troligen från något block eller någon begränsad hällyta, ödesdiger för reproduktionen. I alla händelser aldrig med säkerhet belagd i Arboga efter 1870-talet. Författare har särskilt undersökt Kalkugnsberget (1972) och endast anträffat S. osloensis (typprover i S). I stor kollektion Saxifraga-typer från skilda Arboga-lokaler, samlade av Löfg. 1975 (ARB), ingick vissa exemplar (från Kalkugnsberget och stadens område) som tycktes falla inom den normala, morfologiska variationsamplituden hos S. tridactylites. Troligen dock dvärgvuxna torkformer av S. osloensis, som dominerade materialet i övrigt. Grythyttan 2 Björskogsnäs [1870-talet] (J. E. Joh. enligt SAM. 1925) -1923 (G. Täckholm, S; Knaben vid.) - (ZACHAU 1926) -70 (O. Eriksson). Linde N 3 Grönudden vid Usken 1885 (E. L. Svensson, S; Knaben vid.). Nora N 4 Limholmarna i Fåsjön 1863 (Ohlsson enligt SAM. 1925: Lilla Limholmen) -64 (E. E. Öman, OREB). 5 Tallkottaudden- Kalkudden (Oskars vik, Bergsmanshyttan) [1850-talet] (Wall manuskript) -1964 (Björk. manuskript: kalkklippor vid Fåsjön; UPS). Sankt Ilian 6 Apalby, berget vid den gamla järngruvan [1916] (Lundblad enligt SAM. 1925) -37 (Edv. Alv., ALV, 6 mycket små men typiska exemplar)†. Den lilla, obetydligt kalkstensförande bergsknallen, belägen i bryn NÖ Tunby, gränsar till mark, som 1976 började exploateras av Västerås stad ("Önsta-Gryta-området”). Söktes förgäves av mig 1977 och 1978. Hällytorna redan då starkt trampnötta.
Mer eller mindre säkra är också följande, obelagda utsagor efter 1954: Sala 7a Solbohällarna nära Stampers 1972 (Nordin manuskript 1974). 7b Kullsbohällarna Sydost Mergölen (E. MARKL. 1975b). På båda förekommer S. osloensis, varför viss möjlighet till förväxling fanns. Viker 8 Näsmarkerna 1955 (I. And.: Näset) - (PERSS. 1963: "vanlig på kalkklippor och hällar").
Ovissa i fråga om art och delvis också i fråga om pålitlighet:
(a) Kalkrik berggrund eller d:o slagg kan ha förelegat: "Författaren har äfven erhållit den från Skinnskatteberg, men utan angifvande af växtstället." (WALL 1852.) (b) Kalkrik berggrund i dagen icke känd: Kila: Sätra brunn (BERGSTRAND 1851). Uppgiften övertagen av WALL (1852), Iverus (1877) och troligen också - utan att vara grundad på självsyn - THULIN (1916). Inga belägg existerar, anmärkningsvärt med tanke på platsens intensiva, floristiska övervakning under 1800-talet. Tillfällig? Sankt Ilian: Vallby 1930 (Öberg). Västervåla: Nära prostgården (Iverus 1877).
