Traktvis tämligen allmän på Mälarslätten Ger f.ö. intryck av att vara tämligen jämnt spridd i kulturbygder (är möjligen delvis tämligen allmän) upp t.o.m. Nedre Bergslagen. Frekvensen troligen lägst i Övre Bergslagen. Skandinavisk huvudutbredning sydlig, men som arten betecknas spridd-tämligen allmän i bl.a. nedre Dalarna (ALMQUIST 1949), kan luckan i NV sannolikt främst tillskrivas spridningsomständigheter, låg uppodlingsgrad m.m. Utbredningstyp: S1.
Första fynd
WALL 1852 (Västmanland: allmän). Sillén 1835 (Sala; LD).
Ekologi
Epökofyt. Möjligen lokal agriofyt: Hallstahammar S: Sörkvarnsforsen, hällspricksamhällen (MALMGREN 1970). Annars knappast i oligohemerob vegetation och ovanlig också i mesohemerob: geogen eller limnogen, betad eller f.d. betad fuktängsvegetation; t.ex. Munktorp S: Lia, kring branddamm i hage, Dingtuna: Husta SV-ut, Deschampsia cespitosa-samhällen i fastmarksövergång av Glyceria fluitans-sänka (båda !). I båda fallen på lera.
Oftare på fuktiga euhemeroba ståndorter: diken, omgivning av täktdammar, båtlänningar m.m. Vanligast på torra ståndorter: stigar, grusvägkanter och -renar, ladugårdsbackar, kanten av gamla stadsgator, grusgropar, vid kalkbrott m.m.
I mesohemerob omgivning således fuktig, humusrik-mullartad, näringsrik mineraljord. På euhemeroba ståndorter ävenså mineraljord, för vars beskaffenhet den är tämligen likgiltig. Mest optimal miljö sannolikt gödslad, genom tramp och körning nött och packad mark på ladugårdstomter m.m.
Akolutofyt och xenofyt. Arkeofyt? Anledning finns förmoda, att växten på triviala ruderatståndorter, så som vägkanter, inte blir långlivad. Viktiga rekryteringsbaser för sådana förekomster utgör kanske de antagligen mera beständiga ladugårdsbacksbestånden. Kanske stadd i (övergående) spridning, gynnad av vägbyggen. I regel smågrupper.
