Som spontan: Allmän i Mälarområdet; tämligen allmänspridd på övre Mälarslätten; sällsynt i Skogslåglandet: Dessutom på många ställen förvildad (buskar- 100-åriga träd) i samma område samt i Nedre Bergslagen sparsamt upp till Ramsberg, Skinnskatteberg och Norberg. Att döma av den goda vitaliteten hos de i Skogslandet kvarlämnade vildekarna och -ekbestånden samt trädets förmåga att här förvildas i nästan naturlig vegetation, går dess nuvarande klimatiska nordgräns vid övergången till Nedre Bergslagen. Flertalet nordliga vildbestånd växer dock i trakter med gynnsamt lokalklimat (vid sjöar och större vattendrag) och goda markförhållanden. På Mälarslätten mindre edafiskt anspråksfull (hedekskog förekommer på tunnt moräntäckt hällmark t.ex. flerstädes på Ängsö, i Västerås-Barkarö m.m.; vilda åsekar åtminstone upp till Hallstahammar N [Laggars]). Utbredningstyp som spontan: S3.
En förbryllande uppgift om till synes vild ekförekomst nära Norbergs gruvby (i Nedre Bergslagen) vid 1800-talets slut har publicerad av HIRDMAN (1967): "Stigen vid ån var kantad med hundraåriga träd --· och någon vilsekommen ek som knotade hop sig lik en gammal gumma med schal. --- Anna blev efter i dungen med de stora ekarna. '' Som varken vild eller förvildad ek eljest är eller varit känd från gruvbyns omgivning, torde utsagan bero på minnesfel eller avse odlade träd.
Märkesträd: Ekar med över 8 m omkrets i "brösthöjd" (=bh) eller 1,3–1,5 m mätt över markytan syns för nuvarande ej finnas i landskapet. Träd av denna storlek har uppgetts förekomma vid Tidö slott: "Vid godset -·· finnas många ännu väldigare trädjättar än Oxenstierna-eken [se nedan], däribland en och annan ek i parken med öfver 8 meters omkrets." (M. FLOD. 1912.) Utsagan torde dock vara en överdrift. Inget större träd än Oxenstierna-eken är känt av författaren på Tidöhalvön, inga stubbar antyder, att sådana tidigare funnits. Floderus uppger i samma uppsats Oxenstierna-eken vara 7 m i bh; 19 år senare uppmättes 684 cm (SYLV. 1931).
6–8 m Kolbäck: Österängen 748/1,5 1969(!). Rytterne: Tidö slottspark, "Oxentiernas ek" 725/1,5 (d:o). Kolbäck: Strömsholm 665, 642 osv./1,5 (d:o). Rytterne: Tidö 653, 647 osv./1,5 (d:o). Fellingsbro: Sörbyholm 670/1 (BRODD. 1932)--6,5/bh (GARFVE 1926). lrsta: Gäddeholms f.d. park 670/1,3 1977(!). Kung Karl: Reutersbergs hästhage 623/bh (S. MARKL. 1976b). Rytterne: Kronängen 620/1,5 1972(!). - En ek med över 7 m omkrets i Kolbäck: Strömsholm, strax Ö kanalen, nämnd av LUNDM. (1924), har inte kunnat spåras. Den grova ek, som för nuvarande står på angivna ställe (S om allébron), mäter 595/1,3 1978(!). En mycket stor ek, socknens grövsta, växer Ö om Västerudden på Ängsö, avbildas utan måttuppgift hos LIND.-WESSBG (1971, bild 79).
Första fynd
SIMONIUS 1659 så som quercetis (Arboga).
Ekologi
ldiokorofyt. Mycket hemerofil. Ängs- och hedlövskogssamhällen Apofytiskt på mycket växlande oligohemeroba-euhemeroba ståndorter (hagmark, bryn, hyggen m.m.).
Frisk-torr, i N näringsrik och väl neutraliserad, i S även magrare och måttligt sur mark. Underlag skiftande. Tämligen ljuskrävande. Groddplantor saknas i regel i sluten lövskogsvegetation men uppträder rikligt där luckor finns eller uppstår.
Utbredning de sista 2–300 åren tycks föga ha ändrats. Ekgränsen i N först påtalad av GRAV (1754) inom Norrbo härad (mellan Västerås och Fläck): "Ekar finnas här i Häradet icke til myckenhet, utan allenast der och hwar någon enda och i synnerhet upåt Harakers sockn eller närmast neder åt Wästerås." Enligt HIS. och W AHLENBG (1826) befann sig N om Köping nordgränsen för vild ek vid Kolsvajärnbruk. Vad gäller tidig historisk tid är numera svårt att säga, i hur hög grad eken N om Mälarslätten undanträngts genom kulturingrepp och fått sin naturliga föryngring hindrad genom skogsbetning m.m. Troligen var den i Skogslåglandet vanligare än nu åtminstone fram till 1600-talet.
Starka fluktuationer i individmängd däremot lätta att påvisa på Mälarslätten: ömsom minskad genom virkesuttag, ömsom ökad genom plantering för erhållande av nytt virke. En stor del av den SÖ-liga populationen är subspontan och delvis av tysk proveniens. Få lundar av ek och andra ädellövträd på Mälarområdets fastland har hög ålder som slutna skogsbestånd. Om det nu lundrika Västerås-Barkarö säger GRAV (1754): "Hela socknen är aldeles bar och skoglös." (Han gör senare undantag för Almö-Lindö och Fullerö udde.) Åtskilliga utsagor från 1700-talet styrker samtidigt, att eken ingalunda saknades på andra håll: Arboga: "blomstrande engiar, the af Hassle- och Eke-lundar med flere naturens konststycken härligen utsirade äro" (LOHMAN 1737). Hamre i Arboga: "Backarna äro i thenna Österäng bewägsta med Ek, Lind, Alm, Hassel... " (Lohman manuskript ca 1780). Kungsåra:. "Ekar finnas här der och hwar... " (GRAV 1754). Köping: "twänne sköne Ekskogar, Hwilke synas der nedre wid sjön" (GRAV 1754). Nära Kallstena kvarn i Köping: "Ekar syntes rätt täcka i temmelig myckenhet, på ömse sidor om wägen." (Strang manuskript 1759.) Strömsholm i Kolbäck: "sköna ängar och hagar, hwilke synas här utomkring på alla sidor och äro med Ekar och andra löfträd beprydde" (GRAV 1754). Reutersberg i Säterbo: "en wacker Ek-skog" (GRAV 1754). Ängsö: "Qvercuum magna est copia" (FLYGARE 1766).
De äldsta vittnesbörden om plantering lämnar vissa åldriga ekar vid Strömsholms och Tidö slott, i båda fallen troligen utsatta vid 1600-talets början. (Några ekar här torde vara ännu äldre, dock osäkert, om odlade.) Ekbestånd anlades på 1700-talet bl.a. vid Djurgården i Köping (HÜLPHERS 1778). Samma århundrade syns odlad av park- och prydnadsträd ha blivit vanlig också uppåt skogsbygderna: t.ex., att döma av trädens ålder, vid Seglingsberg, Färna, Skinnskatteberg. Vid Ransta säteri Kumla planterades ekar 1750 (KIHLMAN 1828). 1800-talet syns i S. Västmanland ha varit en tid av omfattande ekplanteringar: "... vid Strömsholms Kungsgård hafva under perioden 20 000 plantor blifvit utsatta" (Kongl. Maj:ts Befallning-hafvandes femårsberätt. 1861–65). Flera ursprungliga ekbestånd skövlades omkring sekelskiftet (t.ex. Rytterne: Nyckelön, Kärrbo: SV Frösåker).
Variation
Ektyper med gaffelhår eller stjärnhår på bladundersidan har ibland urskilts som självständigt taxon av varietets eller underarts rang; så av WEIMARCK (1947) så som subsp. puberula: Arboga: Ellholmen 1943 (Kjell., LD); Fläck: Axholm 1928 (R. Sernander, UPSV). Denna uppdelning vidhålls ej hos WEIMARCK (1963).
En kombinerad paraply- och krypek, "ca 2 m hög, topplös med de övre grenarna riktade ned mot marken och där mattbildande", har uppmärksammats vid åsfoten mellan Horn och Stora Åsby i Rytterne 1971 (MALMG. 1971). Underlaget ej starkt stenigt/blockigt.
Lokaler
Av sannolikt spontana ekförekomster N om Mälarslätten må nämnas: Bro 1 Orsta S-ut, 50-talet hagsolitärer, -1,5 m/diam. (S. MARKL. 1978). 2 Våsjöberget 1978(!). 3 Våsjö S-ut 1957 (Hamrin) -78(!: 100–250-årig ekskog på blockig morän). Gunnilbo 4 Flenasjön, medelgrovt ex. i hage, ursprungligen cult.? 1975(!). Hallstahammar N 5–9 Gråna (425/1,5) + Laggars; Klemetsbo, enstaka; Lars-Perstorpet, dunge; L. Sätra NÖ-ut, dunge; Ängfors m.m. (MALMG. 1970). Harakar 10 Karsbo, äldre träd 1977(!). 11–12 Karsbo holme, delvis gamla ex., och Vithatten, 20-talet ex. jämte lind [båda f.d. öar i Svartåns mynning i Hällsjön] 1977 (R. Björkegren). Lillhärad 13 Dalkarlstorps lund 1976(!). 14 Kallmora N-ut, flertalet spridda ex. -273/1,3 1976(!). Medåker N 15 Boda-trakten, flera 1978(!). Möklinta 16 Forsön i Dalälven 1977(!). 17 Lillön i d:o (SAM. 1923a) -77(!). 18 Östra Bännbäck, talrik i bryn, tämligen grov; odlade träd föga äldre 1977(!). [GRAU (1754) omtalar från Ängsön Ö härom en stor ek, som "i fordna tider" utgjort gränsmärke mellan Västmanland, Dalarna och Gästikland; sedermera nedhuggen. Ön tillhör nu Gästrikland] Ramnäs 19 Rävnäs, stranden av Gnien, minst 300-årigt ex. + avkomlingar, kanske härifrån spridd till åshygge Ö-ut 1975(!). Romfartuna N 20 Hilltorpet NV-ut, hagmark 1973(!). Surahammar 21 Billsbo 1913 (Du R. enligt SAM. 1923a). 22 Ekefluken [ca 500 m SÖ Kotarmens S-ända], fridlyst 1935 (OLDERZ & BÄCKSTRÖM 1961). 23 Långsjöns strand N Björsbo 1913 (Du R. enligt SAM. 1923a) (MALMG. 1980b: 4 troligen mer än 200-åriga ex. + yngre). Västra Skedevi 24 Tollbo S-ut (Lönner. enligt SAM. 1923a) (S. MARKL. 1978). 25 Tomasbo N- och S-ut 1960 (Hamrin). 26 Västlandaholm, riklig i betesmark m.m., förr gamla träd 1978(!). 27 Västlandasjöns S-strand, bl.a. kring Stakbo 1960 (Hamrin) -78(!).
Ekens vitalitet som förvildad på nordliga lokaler må belysas med följande ex.: Skogslåglandet: Fläckebo Storön och Ekholmen i Fläcksjön. På förstnämnda f.d. ö i lundartad blandskog med hassel några från början spärrgreniga, möjligen 150-åriga ex. jämte sparsamma ungträd. Moderträdet torde vara den (sannolikt planterade) s.k. Braheeken vid Axholms gård. Karbenning Hästbäck. Förvildad i omgivningen (i gammal hagmark, utglesad blandskog, bryn) från liten ekpark vid gården från 1800-talet De äldsta subspontata träden syns vara ca 75 år. Linde S Yxe herrgård V-ut. Unga träd och buskar förvildad från parkträd i blandskog i källdragspåverkad dalsluttning
Nedre Bergslagen: Norberg Häste. Självföryngras sedan ca 1970 på nyupptaget hygge i S-vänd dalsida nära gårdens engelska ek-almpark (från tidigt 1800-talet eller slutet av 1700-talet). Skinnskatteberg Broby och strandsluttning SSV Broby. Flera ungträd och buskar förvildad från f.d. brukets och herrgårdens ek planteringar.
