BERGIUS 1764 (Grythyttan: Loka hälsokälla).

Ej uteslutet, att arten är idiokorofyt. Mycket hemerofil. Regelbundet i potentiellt naturliga, gläntrika-öppna, kalkpåverkade ängssamhällen: kalkklippängar i skog och vid sjöar (Nora: Bergsäng N-ut, Sala: Gudmundstorpets marmorsjö, Solbohällarna; m.m.) samt örtrika Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på måttligt torr-torr morän (t.ex. Viker: Näsmarkerna).

Som apofyt karakteristisk för frisk, svagt betad-obetad ängsvegetation, olika typer av torrängsvegetation i Skogslandet och Bergslagen (i sådan endast sporadiskt på Mälarslätten, helst på lövfallsgödslade backberg och liknande) samt för diverse friska-torra, euhemeroba ståndorter (vägrenar, dikesslänter, skärningar osv.).

Frisk-torr mull; humusrik-humusfattig, euhemerob mineraljord. Underlag skiftande. Svag skugga-öppet ljus. Något beteskänslig. Tilltar alltid starkt i hagmark, där betet avlysts.

Under namnet f. hispida Bönnigh. har ex. med hårig stjälk samlats i Sankt Ilian Fredriksberg 1916 (Lundblad, UPS).

"En form med ett stort antal diskblommor utvecklade såsom kantblommor iakttogs vid Mellandammen i Sala år 1909" (DAHLGREN 1910a).

För övrigt mycket variabel, enligt modern uppfattning innehållande flera raser av delvis olika härkomst. En tetraploid typ har t.o.m urkilts som särskilt art, C. ircutianum Turcz. Under detta namn samlad av Svedberg 1894 (Grythyttan: Älvestorpet) och 1969 (Ljusnarsberg: Sundet) (båda i SBG).