Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; troligen spridd i Nedre Skogslåglandets kulturtrakter; högre upp tämligen sällsynt. Liksom V. hirsuta, vilkens utbredning i stora drag är likartad, torde arten i Norr och Väst möta ett ogynnsamt temperaturklimat. Dess utbredning i Skandinavien mera uttalat sydlig än V. hirsutas. Utbredningstyp: S2.
Första fynd
POST 1844 så som Ervum tetraspermum (Köpingstrakten: allmän). Agardh omkring 1810 (Westmannia; LD).
Ekologi
Epökofyt, eventuellt lokal agriofyt: Sala: Solbohällarna, kalkklippäng i potentiellt naturlig omgivning(!). Vanligast i all slags mesohemerob-oligohemerob torrängsvegetation samt på vägrenar och i vägslänter. I ca 200 torrängar av olika typ ca 20 %-ig närvaro. För övrigt på diverse euhemeroba ståndorter i anslutning till odling och bebyggelse: åkerkanter (nu sällsynt), närfållor, skärningar, täkter, stationsområde, avstjälpningsplatser m.m.
Torr ängsmull; d:o, humusrik eller humusfattig, euhemerob mineraljord. Ingen preferens för visst underlag. Ljusälskande. Konkurrenssvag. Betestålig.
Xenofyt. Troligen arkeofyt (i Tyskland sedan yngre stenålder enligt OBERD0RFER 1962). Först införd med sädesfrön och på annat sätt. I Bergslagen delvis obeständig. Fördriven som åkerogräs, för övrigt ej minskande (stadd i spridning?).
Lokaler
Nordligaste och västligaste, hittills kända lokaler:
Skogslåglandet: Karbenning Landforsbackens bro ca 250 m NÖ-ut, hällholme i åker 1974(!). Möklinta Klinta, markhällar 1977(!). Västerfärnebo Långheden landsvägen + Rosshyttevägen [1950-talet] (Almq.).
Bergslagen: Grythyttan Fettebergstorp 1895 (Sved., SBG). Ljusnarsberg Hörkens station 1960 (Lindberg)†. Gruvberget, bansprängning [1935] (Almq.). Märrtjärnstorp (LIND. 1960). Norberg Givarna (NORDIN 1959). Ramsberg N Storå hytta; Torpa 1957 (Sundh.). Skinnskatteberg Prästgården 1896 (V. Sam. enligt SAM. 1925). Västanfors Fagersta station [1950-talet] (Almq.)(†).
