Allmän åtminstone inom större delen av övre Mälarslätten, i Skogslåglandets kulturtrakter, utom i Ö, samt i stora delar av Bergslagen Tämligen allmän(-spridd) för övrigt, utom på några håll, där frekvensluckor kan spåras, troligen till följd av ofullbordad spridning. De glest koloniserade bygderna är: Mälarslätten med Mälaröarna S och Ö om Västerås jämte angränsande socknar i SÖ. Skogslåglandet (dock spridda fynd i alla delområden); NÖ. Skogslåglandet (Möklinta-Västerfärnebo-Karbenning-Västervåla); Norberg (hittills 0 fynd) samt delar av Övre Bergslagen (i Hällefors endast tre lokaler i S. delen). Sydligt kontinental art, vars svenska utbredning sträcker sig upp i S. Dalarna. Tycks klimathärdig i hela vårt område. Utbredningstyp: pU.
Första fynd
Hallstahammar enligt WIKSTRÖM 1824 (Västerås S: Viksäng). Afzelius manuskript 1801 (Fellingsbro N: Blixterboda).
Ekologi
Troligen lokal agriofyt (ej idiokorofyt): Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på frisk, kalkrik morän (Viker: Näsmarkerna)(!).
Mesohemerob ängs- och ängsgläntvegetation på företrädesvis frisk, sällan något torr mark: lövbryn och -hagar, öppen betesmark, diverse ängsartade renar m.m., allt helst i anslutning till lövbuskar och -träd. Särskilt i Bergslagen vanlig på mer eller mindre euhemeroba(-nästan mesohemeroba) väg- och dikeskanter. På annan ruderatmark nästan aldrig. Skäl? Spridningsförhållanden?
Föga sur-alkalisk, frisk-rätt torr mull; d:o, humusrikmullartad, euhemerob mineraljord. Underlag skiftande sådan (ej lerskyende). Halvskugga-öppet ljus. Något betestålig.
Akolutofyt och xenofyt. Arkeofyt? I regel ansedd som allmän-tämligen allmän i skilda delområden alltsedan 1800-talet. Nog också mycket gammal i S. Västmanland. I N nykomling i början av 1800-talet enligt HISINGER (1928): Skinnskatteberg: "På några enda ställen." I samma socken under 1900-talet ett 25-tal namngivna lokaler, varav femton funna av mig 1975. Först i Bergslagen uppmärksammad i Semla-trakten i Västanfors (A. Timms manuskript 1816). Ytterligare tecken på sen ökning i Bergslagen – mest under 1900-talet - utgör många bestånd längs renar till nyanlagda eller i senare tid rätade/breddade vägar. Viss fortsatt ökning kring samfärdslederna att förvänta i hela området. Samtidigt minskar ängsförekomsterna överallt genom igenväxning.
Ofta riklig.
Variation
Smalbladiga typer ("form angustifolia Horn.") uppgavs vara tämligen allmänna i Västeråstrakten av TROILIUS (1860) samt förekomma i Åkerby och Smedstorpet i Nora (Ohlsson manuskript 1863). Tre extremt smalbladiga exemplar (blad 0,5–1,0 cm breda) samlades i Kungsåra: Väsby hage 1880 (A. E. Luhr, JOH).