Allmän på Ängsö med närmast N härom liggande fastland; för övrigt tämligen sällsynt, ojämnt utbredd men bofast i alla regioner. På mesohemeroba ståndorter (klippängar, örtbackar) nästan enbart längst i Sydost och i Arboga. I Sala kalkområde på potentiellt naturliga d:o (kalkklippängar). Eljest bunden till euhemeroba ståndorter, främst järnvägsområde. Flera raser kan förekomma, men det är ovisst, om ens den sydöstliga populationen innehåller inhemska element. Som helhet värmekrävande på mesohemeroba ståndorter. På euhemeroba d:o härdig i hela området; utbredningen i detta avseende ofullbordad. Utbredningstyp(er) något osäker(-ra).
En frekvensuppgift för Västanfors av okänd sagesman i ÅLIND (1974a), "Tämligen allmän i backar och på torr ängsmark". är gripen ur luften eller ur någon fältflora.
Första fynd
BERGSTRAND 1851 (Västeråstrakten: nästan allmän). Åkerman manuskript 1846 (Sankt Ilian: Hovdestalund; Västerås S: Karlberg).
Ekologi
Möjligen idiokorofyt: troligare lokal agriofyt. nämligen i potentiellt naturliga kalkklippängar i Sala: Solbohällarna (E. MARKL. 1975b): invid Gudmundstorps marmorsjö(!). På Ängsö, i Södra Björksta och Södra Kungsåra samt i Arboga i mesohemerob torrängsvegetation, snarast så också i Hallstahammar S (se MALMG. 1970). För övrigt på mer eller mindre torr ruderat mark: järnvägsstationernas spårområde, mera sällan banvallar och banketter utmed järnvägslinjerna; skärningar, vägrenar, sandtag, kalkrika varpplaner.
I Sydöst torr ängsmull på silikathällmark eller mineraljord av växlande textur. I Sala kalkklippmull. För övrigt torr, i regel sandig-fingrusig, näringsfattig, humusarm eller humusrik, euhemerob mineraljord. Markreaktion föga sur-alkalisk. Kalkgynnad, ehuru detta inte så väl framgår i Västmanland. Anses nitrofob. Ljusälskande. Sällan i betad omgivning.
Xenofyt och (i Sydöst) akolutofyt(?). I Sydöst troligen arkeofyt. Kanske i Sala också mycket gammal. Sina flesta (om inte alla) lokaler på andra håll har den nått, som antropokor i sen tid, mestadels efter 1800-talets mitt. I Bergslagen och Skogslåglandet (utöver Sala) under 1800-talet endast känd från Kila: Tullsta (Hammar. enligt LEN. 1888), Nora N: Fibbetorp och Skofttorp (ELGEN. 1889), Viker: Dalkarlsberg 1896 (Hagl. & Käll., GB). Vid denna tid och fram till ca 1920-talet spridd med främmande frövaror. Sedan mycket järnvägsspridd. Som järnvägsväxt i huvudsak etablerad redan före 1950-talet (ALMQ:S [1957] omdöme, att den var föga vanlig vid järnvägar i Västmanland, motsägs av, att han själv då hade funnit den på inte mindre än 15 järnvägslokaler.) Lokalt stadd i spridning Detta säkert konstaterat bl.a. vid den nybyggda vägen Enhagen-Barkarö villaområde i Västerås-Barkarö, där nya bestånd uppträtt under 1970-talet (spridd från sandtag i Badelunda?).
I Bergslagen och Skogslåglandet säkert bofast på järnvägslokaler och på diverse kalkpåverkad mark. Återfunnen under 1970-talet på många av Almq:s järnvägslokaler från 1950-talet, nyfunnen på andra. Ofta riklig-ymnig, t.ex. Skinnskattebergs station ett par hundra meter längs banrenen väster-ut(!). En långlivad, nordöstlig-lig förekomst av annat slag kan nämnas: Möklinta: Kyrkbacken 1902 (Bjure enligt SAM. 1925) -51 (Mor.). Här på åsmaterial. I Grythyttan för nuvarande livaktig längs trivial, ej kalkpåverkad landsvägsren i barrskog S Finnbergets övergivna gruvområde - spridd från en (nu igenväxande) varpplan inom detta 1978(!). Det största beståndet i landskapet växer på stor sandtagsbotten och i -slänt V om Hälla i Badelunda(!).
