DAHLGREN 1923 (Sala: Sala station); SAMUELSSON 1923a (10-talet lokaler från skedet 1911–22). Första fyndet i Sala (troligen vid järnvägen) 1899 (Wollert, VÄ).

Epökofyt. Vanligast kring stationsområden och längs banlinjer. För övrigt mest på vägrenar, i slänter och liknande torrare, euhemeroba ståndorter. I Lundby: Bergtorpet riklig i igenväxningsvegetation kring ödeladugård 1977(!). Två kända förekomster i naturbetesmark, i båda fallen på sandigt-moigt underlag, nog insådd: Malma S: kyrkan SV-ut, sparsam i lövbryn 1977(!), Skinnskatteberg: Plöjningen 1975(!). Inga i fodervallar.

för nuvarande mest på finpartikelfattig, torr, humus- och näringsfattig, glest bevuxen, oftast euhemerob mineraljord. Några fynd på lera och i näringsrik omgivning (så som Lundby ovan). Trivsel enligt ELOFSSON (1935) bäst på något mullhaltig sandjord, klarar sig också bra på styv lera. Tål enligt Elofsson kortvarig, årlig översvämning (i sidlänt, mångårig vall). Enligt Elofsson lämpligt betesgräs, vilket måste ifrågasättas. Ljusälskande. Konkurrenssvag.

Ergasiofygofyt. Sen neofyt. Huvuddelen av förekomsterna emanerar från insåning längs järnvägarna omkring sekelskiftet. (jfr ALMQUIST 1957). Ett mindre antal från besåning av annan mark (nya vägslänter m.m., sällan betesmark). Än färre (så som kring gårdar; jfr ovan) vittnar om, att den förr prövats i (mångåriga) fodervallar. Enligt ELOFSSON (1935) nästan okänd i Sverige som vallväxt 1935, men har sedan dess fram till vår tid tillhandahållits som vallutsäde.

I euhemerob miljö härdig, stadd i spridning. I regel kvarväxande och ökande på de järnvägslokaler, där den upptäcktes 1910–22. Likaså utanför järnvägarna: Grythyttan: Grythyttan (Grythyttehed) 1918 (SAMUELSSON 1923a) -76(!: samhället utfyllnadsmark + intilliggande ren till övergiven väg). De få och små bestånden i betesmarker (se ovan) tycks föga livskraftiga.

Huruvida den numera används till markbindning och dylikt är mig obekant.