skatnäva
Erodium cicutarium
Mer information om arten

Spridd inom Mälarslättens Västra del, för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt. Övervägande sydlig, sannolikt mindre väl anpassad till Övre Bergslagens temperaturklimat. Torde i N ofta vara tillfällig Något obeständig också i S; i vår tid mest på grund av rensning och besprutning, igenläggning av land m.m. Utbredningstyp: S2.

Enligt ERIKSS. (1967a) allmän i Ramnäs. Knappast troligt. Två lokaler utefter Strömsholmsåsen hittills kända där: Fridnäs, omrörd jord i trädgårds utkant, 1 exemplar 1977(!), Kyrkbyn, flertalig 1957 (Almq.).

Första fynd

HIS. 1831 så som Geranium cicutarium (Skinnskatteberg s:n).

Ekologi

Epökofyt. Riklig och sannolikt fullt bofast i hemerob kalkklippängsvegetation: Arboga på Kobergsbergets öppna hyllor och avsatser, ymnig 1977(!) samt på backhällar inom stadens område (LÖFG. 1976a, 1977b). I övrigt på euhemeroba ståndorter i anslutning till (mest äldre) bebyggelse, oftast på utpräglat näringsberikad mark, så som potatisland, trädgårdsland, ladugårdsbackar och grannskapet av gödselstäder. Kan invid byar uppträda i åkerkanter och åkerhörn, som inte nåtts av besprutning (flera fynd, även på Mälarslätten!). Källarkulle i trädgård vid Lindesbergs Östra infört, rätt riklig(!). Nött åssand.

Eutrof (nitrofil) - som det tycks i mindre hög grad då underlaget är kalkbergarter och isälvsmaterial. Något gynnad av båda dessa underlagstyper. Konkurrenssvag. Ljusälskande.

Xenofyt. Möjligen arkeofyt. Åtminstone i Sydöstra nog betydligt vanligare före ca 1950-talet genom långt större tillgång på köksväxtland, frånvaro av kemisk bekämpning, genom måttligt nitisk rensning osv. Minskande.

Sällan individrik, kan den anses börja bli något sårbar.

Små T.o.m. 1929. Stora Fr.o.m. 1950.