Taxasida

berberis

Berberis vulgaris

L.

berberis är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

berberis är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • berberis
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Berberis vulgaris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Berberis vulgaris L.
Svenskt namn
berberis
norwegianBokmal
berberis
norwegianNynorsk
berberis
Finskt namn
ruostehappomarja
finlandSwedish
berberis
Danskt namn
Almindelig berberis
Foton
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2019-05-21
Lars Efraimsson
Tjärnberget, Forshaga kommun 2019-05-21
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Någon gång förvildad - 2 (2).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Berberis, som sedan medeltiden odlats som läkemedels- och prydnadsväxt i Sverige, har förvildats genom fröspridning med fåglar. Berberis är värdväxt för ett stadium i svartrostens utvecklingscykel och har tidigare varit föremål för utrotningskampanjer. Svartrost är en svamp som angriper sädesslag.

Berberisbuskar växer vanligen enstaka i snåriga betesmarker, glesa lövskogar, rasbranter, stup, vid bergrötter samt i bryn och på åkerrenar. Vid Geteberget i Fjärås finns dock ett bestånd med trädartade exemplar. Åstrand, översilningskärr, dynsänka och grustag är exempel på udda ståndorter.

Berberis har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Mellaneuropeisk läke-, prydnads- och färgväxt, först införd i Sverige på 1600-talet, enl. Sernander (1895) av medeltida ursprung, allmänt förvildad i Sverige (Samzelius1764) och uttryckligen så i Närke (Bagge 1785), bl.a. S om Örebro ”i myckenhet”. Gyllenhaal (ms 1774) såg den efter Mark–Sörbyvägen. En notis i Örebro Weckoblad 1795 talar om den som ”wildt wäxande å wåre skogs-backar”.

Hartman (1866) ansåg att berberis var täml. allm. i norra och västra Närke och f.ö. sälls. Förekomsten vid Latorp i Tysslinge betecknades som ”kanske mera än på något annat ställe i landet” (Dugge 1885). I södra Närke var den ovanlig (Henning 1915, Broddeson ms). Kjellmert (1947) fann blott 3 lokaler i Svennevad.

I Hennings undersökning kommenterades Latorptraktens berberisförekomster: ”utmed vägar och stengärdsgårdar, ofta verkliga häckar... steniga ängsmarker... ofta yppiga och täta snår enl. G. Bågenholm”. Broddeson (1930a, ms) såg 100-tals frodiga ex. 1929 ”ca 1,5 km SV om Garphytte bruk”. Mitt under brinnande utrotningskrig mot växten 1935 noterade Broddeson (ms) att de flesta bestånden i Lannatrakten fanns kvar.

Om artens rika förekomst in i 1900-talet vittnar antal utrotade buskar i länet (nedan). Numera är berberis allm. i bl.a. Glanshammar och Rinkaby (Nilsson 1986) och f.ö. spridd i många socknar. Garphyttan–Ånnabodatrakten hyser 10 bestånd inom 6 km² (Löfgren 1994). Få ex. har setts på ödetomter och vid utkast i grustag.

Berberis växer med viss koncentration till kalkområden, vars tallskogar och brottomgivningar förr hyste de rikaste bestånden. Enl. Broddeson (ms) sågs den i Örebrotraktens sista ”riktiga löväng” 1932. I dag är det snarare bryn och gläntor som bjuder lämpligt ljusinflöde liksom bergbranter, ekhagar och öppna strandskogar. På Valen i Götlunda och Vinön i Lännäs sågs berberis i landvinningens alskogar under 1930–1940-talen (Morander 1986).

Inga riktigt stora buskar har meddelats. Störst tycks en i branten V om Filipshyttan i Tysslinge vars ena stamdiameter var ca 7 cm 1996.

Eftersom berberis är värdväxt för en svampsjukdom på säd lagstadgades utrotning av växten 1918 till 200 m från åker, vilket 1933 utvidgades att gälla även den egna trädgården och all mark utanför botaniska trädgårdar (Bergmark 1963).

Inom ett begränsat område invid Kilsbergen, där busken var allmänt förekommande, förberedde man sig för en utrotningskampanj 1927 (ÖLHÅ). Stats- och landstingsbidrag föreslogs för 17 personer i länet för arbetet 1928 (ÖLHÅ 1929). Föreskrifter i 1933 års lag krävde artens utrotning i länet före mitten av 1935 och två inventerare anställdes för arbetets inledning 1934 (ÖLHÅ 1935). Man besprutade 50 000 buskar i 15 socknar i länet 1936, flest i Mellösa (12 692 st.), Tysslinge (9 276) och Vintrosa (8 485) (ÖLHÅ 1937). Bekämpningen pågick även 1937 eftersom det var ”nästan omöjligt att utrota genom en enda klorexbesprutning” (ÖLHÅ 1938).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Ännu spridd-tämligen allmän i Mälarområdet; för övrigt tämligen sällsynt-sällsynt Gynnas av Mälarslättens temperaturklimat och i viss mån av dess näringsrika markförhållanden. N-ut tydligt kalkgynnad. Utbredningstyp: S4.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Sannolikt gammal bofast art; även odlad som prydnadsbuske och förvildad.  Den uppgavs för Blekinge av Lindwall (ms 1782) och Aspegren (1823), men är bedömd som ny bofast i Blekinge av L. Jonsell (2001).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Bardin 1838.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

886 Berberis vulgaris L.

This originally Asiatic species includes here some lower taxa, often distinguished as species, for instance B. aetnensis C. Presl, B. hispanica Boiss. & Reut., B. cretica L. and B. crataegina DC. in the mountains of the Mediterranean region and B. orientalis C. K. Schn. in Transcaucasus and Iran. Mapped separately are the closely related B. amurensis Rupr. in E. Asia (var. japonica [Reg.] Rehd. in Japan) and B. zabeliana C. K. Schn. in N. Pakistan etc. For further information see FI. Eur. 1/1964, p. 245, and Meusel et al. 1965, map p. 170. Being a domestic plant, it has been introduced into several other parts of the world, at first Europe, then such as N. America and New Zealand.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast. Odlad sedan 1300-talet som köks-, färg- och medicinalväxt (KLun 2007) och ursprungligen förvildad från sådan odling men säkert bofast redan före 1749; numera sällan odlad men traktvis fullt naturaliserad.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %. Tills nyligen bekämpad enligt lag såsom mellanvärd för den fruktade stråsädssjukdomen svartrost.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Berberis är en mellaneuropeisk art som inte är ursprunglig i Sverige. Hit kom den på 1600-talet eller tidigare som prydnadsbuske samt läke- och färgväxt (bären och barken innehåller C-vitamin och sammandragande ämnen, barken ett färgämne). De statliga myndigheterna på 1700-talet insåg växtens värde i dessa avseenden och försökte få den allmänt odlad. Växten har sedan spritts med fröätande fåglar och förekommer nu särskilt i torr, humusrik och stenig mark, t.ex. vid bergrötter, på grusåsar och backar, i skogsbryn och lövbranter. Den växer gärna i hagar, vid rösen, på åkerrenar och i snår vid havsstranden.

Under 1800-talet drabbades säden i vårt land svårt av svartrostangrepp. I slutet av seklet stod det klart, att det fanns ett samband mellan berberisen och angreppen (de orsakas av en sotsvamp, Puccinia graminis, som har berberis som mellanvärd). År 1918 bestämdes i lag att berberisen skulle utrotas. Kampanjen var tidvis intensiv. Enligt Lindfors (1954) utrotades 1952–53 i Jönköpings län ca 70 000 berberisbuskar under hushållningssällskapets tillsyn, och i Kalmar län 13 900 buskar genom hushållningssällskapet och 22 200 av jordägarna själva. På sikt var åtgärderna dock inte framgångsrika. Berberisen har nämligen stor förmåga att överleva genom rotskott och fågelspridda frön och har nu återtagit den sedan gammalt kända arealen. Numera har det kommit fram grödor som är motståndskraftiga mot svartrost, och förekomst av berberis är därför inte längre ett problem. Berberislagen upphävdes 1994.

Arten odlas också (trots tidigare förbud!) och har några gånger rapporterats som kvarstående på tomtmark.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Berberis härstammar från Centraleuropa men är känd från Sverige sedan medeltiden. Redan under 1600-talet konstaterades att den rymt från odling (Jonsell 2001). Berberis växer solexponerat–halvskuggigt på torr–frisk, helst kalkrik mark. Den är vanlig i skogsbryn, betade torrängar med enbuskar och längs vägrenar (främst skogsvägar). Berberis klarar både betade och ohävdade lokaler och gynnas när måttliga röjningar sker. På alvarmark växer den, förutom i torrängar, även i karster (funnen i drygt 20 karstområden) och klarar även extrema miljöer som platåer med sprickrik kalksten. Glesare skogar med tall, betade hässlen och gläntor i ädellövskog kan också hysa rikligt med berberis. Den ses i buskridåer mot åkrar samt ruderatmiljöer (gamla stenbrott och jordtippar). Få aktuella fynd finns från rasbranterna längs västra landborgen, en miljö som särskilt pekas ut i Sterner (1938).

Berberis är idag spridd över större delen av Öland. Säkert har berberislagens avskaffande (se nedan) och igenväxning bidragit till ökningen. Ölands kalkrika jordmån passar dessutom växten utmärkt. På kartorna kan man se en viss ökning, speciellt är det påtagligt hur berberis idag är vanlig på norra halvan av Stora Alvaret. Även Mittlandet har många lokaler längs vägar, i betesmarker och ljusare skogar. I de kalkfattiga skogarna längst upp i norr i Böda sn är det glest med fynden liksom på det skogfattiga sydöstra Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen är tydlig.

Berberis är mellanvärd för rostsvampen svartrost Puccinia graminis som angriper sädesslag. Därför tillkom en lag 1918 som stadgade att markägare måste bekämpa och utrota berberis. Lagen modifierades 1976 (Berberislag SFS 1976: 451), men upphävdes först 1994 eftersom moderna sädesslag är mindre mottagliga för rostsvampen. Än idag kan tomma giftbehållare hittas långt ute i Mittlandet invid stora berberisbestånd (Tommy Knutsson muntlig uppgift).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, bofast.
Ursprungligen odlad. Spridd, förmodligen med fåglar, till hällmarker, gärna i sprickor, och hällmarkstallskog; även på lerig alvarmark och sandig, torr mark. Den förekommer också enstaka som inslag i torra till friska barrskogar, ibland i lövskog, bryn eller åkerkanter.

Ännu i slutet av 1800-talet var berberis sällsynt som förvildad. Johansson (1897) angav den bara från sju socknar och tillade: ”dessutom någon gång förvildad vid trädgårdar”. Under 1900-talet var den under stark spridning, troligen p.g.a. minskat betestryck. I hårt betade områden är berberis än i dag sällsynt; den saknas exempelvis på L. Karlsö, Östergarnsholm och Skenholmen. En trädgårdsform med röda blad har påträffats förvildad på några håll (Eke, Alva, Fröjel, Othem och Gotska Sandön, Fårö).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Berberis är sedan mycket länge odlad som medicinal- och färgväxt samt som prydnad och har förvildats i löv- och blandskogar, skogsbryn, hagmarker, snår, klippterräng och vid bergrötter. Arten växer ofta på skalgrus och vid grönstensklippor. Berberis bekämpades under mitten av 1900-talet, eftersom den är mellanvärd för svartrost, men trots detta har den ökat i frekvens sedan förra inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Kanske medeltida inkomling, växer i betesmarker, i bergsbranter, i skogsbryn och på åkerrenar. Har varit utsatt för utrotningskampanjer, mellanvärd för svamp på spannmål, men får nu vara i fred och ökar sakteligen. Mindre vanlig i hela landskapet. 317 lokaler i 190 rutor (23 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige upp till mellersta Norrland. I Sörmland mycket allmän vid Mälaren och längs kusten, avtagande mot sydväst, och längs östgötagränsen tämligen sällsynt – (48%). Berberis växer i igenväxande hagmarker, ängsskogar, bryn, på klipphyllor, i klippängar och vid bergrötter. Vanligen växer buskarna enstaka, som inslag i annan buskvegetation. Särskilt ymnig är den i kalkrika trakter. Berberisbusken har ibland ansetts som ursprunglig, men är i norra, kanske hela, Europa förvildad från odling. Så uppfattades den redan av Linné (Linné 1737). Busken odlades som prydnadsväxt och för de syrliga bärens skull åtminstone från 1600-talet fram till 1800-talet (Retzius 1806). Bären sprids lätt med fåglar. Stormaktstidens och frihetstidens odlingar är säkerligen ursprunget till dagens ymniga förekomst. Uppgiften från Viksberg kan ha avsett odlade exemplar (Linder 1716) men berberis rapporterades som förvildad ”i skogar” (Luut 1769) och den var snart ”Kring Stockholm, Nyköping, Strängnäs, Sturehof, på Fogdön, på flera öar i Mälaren och många andra ställen, nog allmän i skogar ängar gärden, vid sjöstränder, vägar och gärdesgårdar” (Afzelius ms). Att döma av andra källor, t.ex. (Carlsson 1791, Naezén 1808), hade kanske Afzelius överskattat frekvensen. Vid mitten av 1800-talet var den dock enligt Hofberg (1852) ”ymnigast kring Mälaren. sällsyntare i de inre och sydligare delarna…”, alltså samma relativa fördelning som nu. Berberisbusken är mellanvärd för svartrost, en svampsjukdom som angriper sädesslag och andra gräs, särskilt vete. Under nittonhundratalet har den därför mer eller mindre effektivt bekämpats eftersom lagar av 1918 och 1933 påbjöd dess utrotande. ”Individmängden som särskilt omkring Mälaren varit mycket ansenlig, är genom pågående berberiskrig nu starkt reducerad” skriver Almquist & Asplund (1937). Berberis kriget pågick, om än i mindre omfattning, ännu på 1950- och 60-talen men numera odlas resistenta vetesorter och bekämpningen verkar, lagstiftningen till trots, närmast avblåst. Berberisbusken har snabbt återtagit sina forna domäner och är nu nästan lika vanlig som innan bekämpningen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i södra hälften av landskapet och i kustregionen, men sällsynt i de nordvästra delarna. 468 kartblad, 1184 kvadranter.
Berberis är ursprungligen införd till Sverige för medicinsk användning. Eftersom den är mellanvärd för den på stråsäd parasiterande svartrosten, bekämpades den fram till mitten av 1900-talet enligt en förordning från 1918, vilken påbjöd utrotning av berberis. Nu har den dock återhämtat sig från utrotningsförsöken. Utbredningsluckan i Häverö kan dock vara ett resultat av denna kampanj. Berberis växer helt naturaliserad i öppna till halvöppna miljöer som hagar, skogsbryn och strandsnår.
Förändring + 8 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Berberis är en gammal kulturväxt som förvildats och nu är fullt naturaliserad i landskapet. Den första uppgiften meddelades av Carl Johan Hartman och C.O. Östling 1810 – »Gävle, på backar kring staden, ej sällsynt«. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den som sällsynt eller flerstädes och flera lokaler namngavs. Arten bör således ha funnits spridd kring staden redan under 1800-talet. Den har säkert ökat betydligt och finns nu även långt från kulturen. Under 1900-talet bekämpades växten för att förhindra spridningen av svartrost. Efter omfattande skador på säd 1951 infördes till och med en lag om total utrotning av berberis.
Rönn (32%), stenbär, smultron och hägg är exempel på vanliga följeväxter. Även som vild bildar berberis stora, uppåt fyra meter höga buskar i gynnsamma lägen. Bären äts och sprids av fåglar.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Berberisbuskar kan bli gamla och bilda rikligt med bär under lång tid utan att några fröplantor visar sig i närheten. Berberis blommar i skogsstjärnans tid och har mogna klarröda bär på hösten. Bladen är på hösten bruna när skogstry fortfarande har gröna blad och måbär gula eller gulbruna. Inget grönt övervintrar. Berberis har bara setts i närheten av bebyggelse, i tätort eller park, men även i naturlig vegetation, i gränsen mellan skog och odlad mark.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Berberis anses införd i landet och var i äldre tid odlad som prydnads- och bärbuske i parker och trädgårdar. Den fågelspreds därifrån till lämpliga lokaler, i Medelpad främst i solvarma sydbackar och skogsbryn i kustbygden och i de nedre dalgångarna. När det i slutet av 1800-talet blev bekant att berberis var värdväxt (mellanvärd) för den fruktade svartrosten Puccinia graminis, upphörde odlingen genom en lag 1918 och total utrotning påbjöds. Berberis hade emellertid hunnit skaffa sig gömställen där den lever kvar. Idag odlas mer resistenta sädessorter och svartrost är inget problem längre. Berberis är därför åter ”legitim”.