Taxasida

brudsporre

Gymnadenia conopsea

(L.) R. Br.

brudsporre är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Peter Ståhl
Översikt
Översikt

brudsporre är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • brudsporre
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Gymnadenia conopsea
Vetenskapligt namn, fullständig form
Gymnadenia conopsea (L.) R. Br.
Svenskt namn
brudsporre
norwegianBokmal
brudespore
norwegianNynorsk
brudespore
Finskt namn
punakirkiruoho
finlandSwedish
brudgran, brudsporre
Danskt namn
Langakset trådspore
Foton
Peter Ståhl
Gustavsmurarna, Gävle 2016-06-24
Torbjorn Tyler
2016-07-25
Ingemar Gustafsson
2019-05-28
Birgitta Wannberg
Vittsjön, Bollnäs 2013-06-23
Birgitta Wannberg
Vittsjön, Bollnäs 2013-06-23
Ann-Christin Jäderholm
Östansjö, Arbrå 2012-07-16
Patrik Engström
Bräcke ängar, Dalsland 2013-06-27
Patrik Engström
Torsburgen 2020-07-01
Calle Ljungberg
Gråborgs löväng, Öl 2015-06-13
Torbjorn Tyler
2017-07-14
Ingemar Gustafsson
2019-05-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

558 Gymnadenia conopsea (L.) R. Br.

This somewhat calciphilous species occurs in most of Europe (except extreme S) and through large parts of Asia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 106).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnad växt som försvunnit främst under 1900-talet då slåttermarker och hagar i Skogsbygden utarmades. Ännu under 1980-talet gjordes många iakttagelser av växten i bl.a. Lerbäck (Hallin). Därefter har antalet observationer av växten snabbt krympt till en rännil. En snabb igenväxning av rika bestånd noterades under 1980-talet (Dalhielm ms 1983, m.fl.).

Kjellmert (1947) fann flera hundra ex. vid Gubbhult i Hallsberg och Junell (1972) berättade att sluttningen mot Multen strax N om Torhyttan i Kvistbro ”har haft” ovanligt rik förekomst. Dessa kulturminnen är nu förödda. Det totala förvinnandet motverkas nu endast genom tillgången på kalkberg, ännu brukade kalkrika hagar och järnvägsbankar etc.

I Garphyttans nationalpark ansågs den vara täml. allm. (Kihlstedt ms 1910-talet) i lövängen men beståndet hade 1970 krympt till enst. ex. i åkerområdet (Gustafsson m.fl. 1972). Antalet på de få kvarvarande lokalerna skiftar starkt.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Brudsporre är en kalk- och hävdgynnad orkidé som inte är sedd i landskapet sedan 1900-talets början. Av de sparsamma, äldre uppgifterna kan man inte dra några slutsatser om artens eventuella ursprunglighet i Halland. Den finns i omgivande landskap.

Brudsporrens försvinnande beror i ett par fall (lokalerna i Halmstad och Vapnö) på att växtplatserna förstörts genom byggnation och dränering. Sannolikt har några förekomster utplånats när hävdade kärr och kärrängar lämnats åt igenväxning.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. 

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Satyrium conopseum.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Förr enligt samstämmiga uppgifter allmän i Bergslagen (åtminstone V. Bergslagen), nu spridd, mest i kalkområden. Sällsynt i Skogslåglandet. På Mälarslätten sedan 1928 (Arboga: Kolbäck) ett fynd (lokal 1). Före 1920-talet femton kända förekomster där; tämligen allmän i Västeråstrakten enligt TROILIUS (1860). Utbredning oberoende av klimatet men tenderar bli mer och mer beroende av vissa edafiska förutsättningar, främst hög kalkhalt. Utbredningstyp som idiokor: Kalk/källkärr. Som antropokor: N3 (fdN1).

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Kalkkrävande art, koncentrerad till de kalkberikade socknarna i V–NV Ångermanland med särskilt många lokaler i NV Ramsele, få utposter på andra håll. - 87 (6).

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Flerårig orkidé med en 1–5 dm hög upprätt stjälk och tätblommigt, utdraget toppigt ax. Stjälken har oftast mer än fem strödda blad som är över 1 dm långa och högst en dryg cm breda. Bladen är något U-formigt vikta. De väldoftande blommorna som är djuprosa med en grunt treflikig underläpp och en mycket lång (ca. dubbla fruktämnet) nedåtböjd sporre. Stödbladen är gröna och av fruktämnets längd. Frukterna är nästan klotrunda kapslar.

Brudsporre kan hittas i frisk–fuktig, alltid kalkrik och helst öppen mark, t.ex. betesmarker, slåtterängar, kalkhällar, dryashedar, rikkärr, myrkanter, stränder och vägkanter. Den är spridd i hela landet och är för det mesta en ganska sällsynt art. Vanligast är den i kalkområden som Öland, Gotland och i fjällen.

Förväxlingsrisk:
De smala, över 1 dm långa bladen och tätt sittande runda kapslarna gör arten lätt att känna igen även efter blomning.
Luktsporre (G. odoratissima) är en sällsynt (Gotland, Västergötland och Östergötland) art som har nästan grässmala blad, glesare ax och blommor med sporre som bara är av fruktämnets längd.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: de senaste årtiondena mycket hastigt minskande och endast på de nordöstra lokalerna är populationsstorleken ännu betryggande. Fram till mitten av 1900-talet känd från 30–40 aktuella lokaler och under 1800-talet ansedd som tämligen allmän–allmän (Lilja 1838 & 1870). Nationellt fridlyst.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig brudsporre G. c. var. conopsea i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Brudgran
Brudsporre växer i Småland nästan enbart på torr till måttligt fuktig, artrik, traditionellt hävdad gräsmark. På en plats växer den i rikkärr, Värnamo Kärda Björnekullakärret (5D9h 0315); detta är artens vanliga förekomstsätt i södra Sveriges kalkområden. Flera av de lokaler, som registrerades vid inventeringen på 1980-talet, utgjordes av individfattiga restbestånd på vägkanter och åkerrenar eller i kraftledningsgator.

Lokaler med rik förekomst av brudsporre är mycket skyddsvärda och innehåller i regel ett stort antal andra ovanliga och minskande växter och djur. Sådana platser bör hindras från att växa igen och bör inte gödslas.

Som framgår av talrika litteraturuppgifter var brudsporren tidigare vanlig till ganska vanlig i hela landskapet. Det är en av de arter som har minskat mest i Småland under 1900-talet. Minskningen beror främst på att slåttern på naturlig gräsmark nästan helt har upphört, men även på igenväxning, uppgödsling och hårt bete. – Tyvärr minskar brudsporren i landskapet även på till synes väl hävdad mark. Bästa skötselmetoden är troligen sen slåtter (efter fröspridningen).

Brudsporren är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i de tre stora Smålandslänen.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Brudsporre är variabel vad gäller växtmiljöer och blomningstid. På Öland företräds den av vanlig brudsporre subsp. conopsea och praktsporre subsp. densiflora. Båda underarterna är i Sverige diploida men på kontinenten finns vanlig brudsporre som är tetraploid. Det har under inventeringen inte alltid gått att skilja dem åt och knappt häften av fynden är rapporterade till underart.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Wahlenberg (1806) beskrev praktsporre, Orchis conopsea β. densiflora som ”ibland de märkvärdigare varieteterne”, ej funnen förr i Sverige. I dag klassificeras den som en underart av brudsporre ssp. densiflora. Avgränsningen mellan de två underarterna av brudsporre är oklar. Samma sak gäller för övrigt avgränsningen gentemot luktsporre G. odoratissima (Gustafsson & Lönn 2003). Vanlig brudsporre har en lång blomning som sträcker sig från början av juni till långt in i juli, men de tidigblommande och de senblommande individerna skiljer sig inte från varandra i yttre kännetecken. Studier av ITS-sekvenser (DNA-avsnitt i kärnans DNA) anger emellertid att tidigblommande brudsporre är närmast besläktad med luktsporre G. odoratissima, medan senblommande brudsporre är närmast besläktad med praktsporre ssp. densiflora (Gustafsson & Lönn 2003, Stark m.fl. 2011).

Uppdelningen mellan tidigblommande och senblommande brudsporre stöds av studier av andra genetiska markörer i kärnans DNA (nukleära mikrosatelliter) och visar också att det förekommer hybrider mellan de två blomningstyperna som har nedsatt fertilitet (Lönn m.fl. 2006). Studier baserade på dessa markörer i material från Horsan i Fleringe visar också att den tidigblommande brudsporren eventuellt skulle kunna delas upp i ytterligare genetiskt avgränsade former (Lönn m.fl. 2006), men det är ännu oklart om en sådan uppdelning också finns på andra lokaler.

Båda underarterna av brudsporre är diploida (har två uppsättningar kromosomer) i Sverige. I Mellaneuropa förekommer populationer av vanlig brudsporre som är tetraploida (med fördubblat kromosomtal) (Trávníček m.fl. 2012). Praktsporre är diploid över hela utbredningsområdet.
Underarterna behandlas var för sig nedan.

I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var brudsporre Gymnadenia conopsea (underarterna ej noterade) en av de oftast registrerade arterna (108 noteringar; vanligast var blåtåtel Molinia caerulea med 309 uppgifter).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Brudsporre växer i fuktig, hävdad ängsmark på basrikt underlag. Den är beroende av hävd i form av slåtter och har minskat kraftigt på grund av igenväxning. Endast i de trakter där von Düben fann den har vi funnit arten under inventeringen, och på Syd-Koster verkar den nu vara utgången.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, vanlig brudsporre subsp. conopsea och praktsporre subsp. densiflora, vilka redovisas under respektive underart.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

I skärgården växer brudsporren ofta i fuktiga skrevor på kalkbergen, annars förekommer den på öppna, friska till torra marker, ofta i ängsrester vid vägar och bryn, numera nästan bara i kalktrakterna, oftast fåtalig. I Sörmland är brudsporren inte funnen i myrar, som på många andra håll i landet (Malmgren 1982).

Brudsporren är en gammal slåtterängsväxt och de sparsamma nutida förekomsterna är rester av en betydligt större frekvens och utbredning under ängsbrukstiden. Äldre sockenbeskrivningar anger den som tämligen allmän, exempelvis i Bogsta och Vårdinge (Lindström 1892 resp. Torssander 1897) där arten nu inte längre finns kvar. Brudsporren minskade starkt vid de naturliga slåttermarkernas försvinnande. Den har sedan hållit sig kvar i måttligt betade hagar, men minskar nu åter, ibland genom intensifierat bete, oftare dock genom igenväxning efter upphört bete. Brudsporren är mycket sårbar och hör till de allra snabbast minskande och försvinnande ängsarterna i Sörmland. Endast i kalköarnas klippängar tycks den nu vara någorlunda ohotad. Några rika lokaler bör skyddas genom fortsatt hävd.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Brudsporre finner man i artrika naturbetesmarker och kalkfuktängar, vid kalkhällar och i rikkärr. Den kan även förekomma på skogsbilvägrenar och i kraftledningsgator, sannolikt efter att ha trängts undan från närliggande igenväxande betesmarker. Brudsporre är slåttergynnad.
Förändring - 48 %. – Den kraftiga minskningen, som främst drabbat inlandet, är sannolikt orsakad av de stora förändringar i jordbrukslandskapet som skett de senaste årtiondena. Då tidigare slåttermark överfördes till naturbetesmark kunde brudsporren fortleva. När sedan betet upphörde och markerna växte igen eller granplanterades försvann arten. Även utdikning av rikkärr har bidragit till minskningen.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Brudsporren är ursprunglig. Växten har minskat starkt med upphörande gräsmarksskötsel. I Gävletrakten angavs den förekomma allmänt 1848 och flerstädes 1863 utan att några lokaler specificerades. Totalt är dock 44 gamla lokaler kända varav många ligger i norra halvan av landskapet där växten nu verkar vara försvunnen.
Den stora mängden brudsporrar har dock vuxit på frisk mark i slåtterängar, magra dikeskanter, vägrenar och andra hävdade gräsmarker i odlingslandskapet. Brudsporren är en utmärkt signalart för ogödslade ängar och betesmarker. Som gräsmarksväxt är den inte alls så kalkbunden. Den försvinner tämligen omgående när hävden upphör. Fortfarande finns dock några få slåtterängar liksom enstaka vägkanter och andra marginaler mot odlingslandskapet med kvardröjande brudsporrar. Arten har minskat betänkligt även under den korta tid inventeringen pågått.
Den vanligaste följearten är blodrot (44%) följd av piprör, darrgräs, stenbär, vitmåra, ormrot, gökärt, borsttistel och ängsvädd. Kärrens brudsporrar blommar samtidigt som Jungfru Marie nycklar, kärrknipprot, älggräs och mjölkört. På torrare lokaler blommar den tidigare.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Brudsporre har på extremrikkärr i Los setts kolonisera döende stora tuvor av axag, tillsammans med lopplummer, björnbrodd och tätört. Likaså har den där setts på torv bildad av blåtåtel och på en låga intill en källa. Den växer på ett brandfält från 1888 i den branta sydsluttningen av Brassberget i Ramsjö, tillsammans med käringtand, kattfot och slåtterfibbla och likadant på ett annat gammalt brandfält. Den växer i sydbrant tillsammans med samma arter även i Åsboberget i Ljusdal. Brudsporre är en av de känsligaste och mest slåtter- och betesberoende arterna i ängs- och hagmark. Den är perenn men konkurrenssvag i hög vegetation och kan vara beroende av lokal spridning och nyetablering. I Bergsjö drogs år 1960 väg genom en betesmark med brudsporre. År 1987 och fortfarande omkring år 2000 fanns brudsporre på de då anlagda väg­slänterna men inte på betesmarken, som hade vuxit igen.

År 2002 planterades brudsporre in på restaurerad ängsmark i Stugubacken i Hanebo. 2013 fanns många blommade brudsporrar inom 15 m från moderplantan (Engvall & Westlund 2014). På en annan gammal betesmark vid Vittsjön i Bollnäs som också varit beskogad men öppnades 1991 (Olander 1991) överlevde brudsporre och blommar nu rikligt.

Bladen är smala och omönstrade och svåra att upptäcka i massan av gräs- och starrblad, och det är mest blommande exemplar som uppmärksammas. Blomställningarna är i knopp redan i skogsstjärnans tid, men utvecklas långsamt. Blomningen börjar i linneans tid och fortsätter ända in i ljungens tid, med successivt nya blommor i det långa axet. Blomningens huvuddel är senare än handnyckelarterna Dactylorhiza. Doften är oftast stark, god och arttypisk, men kan ibland vara svag.  Vi har sett tecken på att brudsporre inte betas av kor.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Brudsporren är kalkgynnad och har idag sin fasta hemvist på rikmyrar i väster. Där växer den gärna på tuvor, men den är också karaktäristisk för halvöppen, ängsartad kantvegetation och kärrig kalksumpskog. Den står ofta tillsammans med lappnycklar Dactylorhiza majalis subsp. lapponica men är något mindre krävande och finns även i små rikkärr i diabasområden, t.ex. i södra Torp. Dessutom uppträder brudsporren som ängsväxt, då gärna på översilade ytor men ibland helt torrt. Som ängsväxt har arten tidigare varit spridd i hela landskapet och äldre uppgifter finns från alla socknar utom Sundsvall och Tynderö. I den hävdade miljön kunde arten – liksom brunkullan Gymnadenia nigra – uppträda även i mindre kalkrika trakter. Den finns eller fanns i sen tid kvar på ett fåtal slåtterängar i öster som Hässjö Torsboda, Selånger Hällom och Sättna Brödlösa. Från många socknar är den utgången i relativt sen tid – i Alnö Släda fanns den till 1962, i Liden Flygge och Dacke till 1956. Även i väster är den försvinnande från slåttermark, men den har ibland – åtminstone en tid – hållit sig kvar i vägdiken t.ex. vid Åse i Torp. I Borgsjö vid Långsyna längs E14 kunde man åtminstone på 1980och 1990-talet se massblomning med flera tusen exemplar i det norra vägdiket. Den har dock minskat under senare år, åtminstone i den östra delen, troligen på grund av upptorkning (OH).