Inledning
Disposition
Artförteckningens artvisa redovisning (förut utförligt behandlad av Malmgren 1980a) disponeras i normalfallet enligt följande:
A. Namn.
Artens eller artkollektivets gällande, vetenskapliga namn (se Nomenklatur nedan). Inom parentes synonymer, som använts i senare tid. Svenskt namn.
"Storstil" (halvfet stil) för bofasta/möjligen bofasta arter och de apomiktiska kollektivens d:o underarter (småarter) samt för några andra, d:o underarter och hybrider, som ofta jämställs med arter. "Småstil" (kursiv stil) för (a) efemerofyter (se kap. Florans omfattning), (b) spontana hybrider utan artrang, (c) ergasiofyter, (d) oriktigt uppgivna/ifrågasatta taxa, (c) ett fåtal arter, som iakttagits helt nära områdets gränser utan att ännu ha kunnat påvisas inom detta.
Aa. Eventuella nomenklatoriska anmärkningar och förklaringar.
B. Första uppgifter om behandlat taxon
Första publiceringstillfälle och därvid meddelade uppgifter om lokaler m.m. Om växten varit känd före detta tillfälle dessutom upptäcktsår/första insamlingsår/omnämnande med korresponderande källa och lokal(er).
Om lokalförteckning (se G) meddelas och primärlokalerna upptas där, hänvisas beträffande dessa till förteckningen: lokal 1, lokal 2 osv.
Primärmeddelanden i äldre handskrifter, som i sin helhet publicerats i efterhand av annan än författaren, medtas under manuskriptets år, också om (vilket är regel) det i verkligheten första publiceringstillfallet är äldre. Detta nämns också.
KAPITÄLISERADE personnamn innebär hänvisning till källförteckningens avdelning A. Mager, rak stil leder till dess avdelningarna B-C.
Bb. Eventuella anmärkningar och förklaringar till föregående.
C1. Utbredningssammanfattning
Utbredningsförhållandena sammanfattas i korthet, varvid olikheter i frekvens i olika regioner, delområden osv. beaktas. Vid låg frekvens (upp till ca 50–100 fynd) inleder ofta en siffra, som motsvarar det exakta antalet fynd genom tiderna. Sammanfattningen gäller annars nutida förhållanden. Om dessa skiljer sig från tidigare i negativ riktning, antyds detta.
De använda uttrycken "allmän", "tämligen allmän", "spridd", "sällsynt" har ingen helt fastlagd betydelse utan är ungefärliga. Hur jag använder dem framgår bäst av jämförelser med utbredningskartorna. Min egen uppfattning av "allmän" innebär i allmänhet mer än ca 35–40 förekomster, någorlunda jämnt fördelade, inom ca 100 km2. "Spridd" omkring 5–10 inom samma yta. Korresponderande, latinska frekvensuttryck, som användes av Post (1844), har jag, då jag citerar honom, försvenskat, utom "passim", vars innebörd är något osäker. Det brukar numera översättas med "spridd", "här och där" men kunde på P:s tid ha en bibetydelse: "här och där, mera strödd"; nämligen till skillnad från "här och där, tämligen sällsynt" och "här och där, stundom täckande". Sistnämnda uttryck motsvarade ungefär "tämligen allmän".
Utbredningsbilden blir härpå föremål för tolkningsförsök, varvid sannolika, utbredningsbegränsande faktorer anges. Regionala skillnader påpekas, rörande t.ex. ståndortsval, fuktighetskrav, beständighet m. m., samt deras antagna skäl (klimatiska olikheter, skillnader i jord arts- eller berggrundssammansättning, olika odlingsintensitet osv.).
C2. Utbredningstyp; karta nr. Utbredningstypen anges med en kodartad förkortning: se kapitlet Västmanlands floristiska utbredningstyper.
Cc. Eventuella anmärkningar och förklaringar till föregående. Här upptas exempelvis, om så är påkallat, kommentarer till tidigare utsagor, som företrätt avvikande uppfattningar om frekvens m.m.
D. Autekologiska uppgifter
1. Ställning i vegetationen (se kap. Florans omfattning). Betr. idiokorofyter grad av hemerofili respektive hemerofobi. 2. ldiokorofyter och agriofyter: Förekomst i potentiellt naturliga växtsamhällen. 3. Förekomst på hemeroba ståndorter/i hemerob vegetation. 4. Val av substrat och underlag. 5. Ljuskrav. 6. Konkurrensförmåga. 7. Reaktioner inför betning och slåtter. 8. Eventuella groningsbiologiska anmärkningar.
Några kommentarer: Till punkt 2: Beträffande barr-, bland- och viss sumpskogsvegetation följer jag såväl indelningsmässigt som terminologiskt i görligaste mån Ebeling (1978), vad gäller myrvegetation Fransson (1972) För övrigt begagnas en friare terminologi i anslutning till hävdvunnet, svenskt, ekologiskt språkbruk. Efterleden -samhälle markerar - utan stöd i praxis eller verkligheten, dvs. naturen - att jag avser naturlig eller potentiellt naturlig vegetation.
Till punkt 3 : Vad gäller den kulturpåverkade vegetationen, växlar jag mellan användning av "-vegetation", försett med lämpliga förleder, och ståndortsbeteckningar. Den euhemeroba växtligheten karakteriseras dock nästan uteslutande genom dess ståndorter.
Till punkt 7: Då en växts betesreaktioner inte berörs, beror det på, att den sällan eller aldrig förekommer i betad omgivning; eller på att jag saknar underlag att närmare uttala mig om saken. Uttrycken "betestålig" och "betesgynnad" används i vid mening. Förstnämnda syftar på att en växt tål avbetning, tramp och annan mekanisk 'påverkan eller på att den undviks. Sistnämnda avser framförallt de fördelar betningen innebär ur ståndortssynvinkel (särskilt i konkurrenshänseende).
E1. Invandringshistoria och dynamik
Här redovisas invandringstyp, tid för invandringen, invandringsvägar, ökning, minskning, eventuellt dokumenterad beständighet m.m.; beträffande Ergasiofygofyter odlingshistoria, odlingsintensitet vid olika tidpunkter och i olika trakter, tidpunkt för första förvildning, skäl till oregelbunden d:o osv.
E2. Hot; skydd. För bofasta arter, som är hotade av allvarlig reducering, anges graden av utsatthet: sårbar, mycket sårbar, utdöende. Ibland också hotets art (som dock oftast framgår av det föregående). Lämpliga skyddsformer föreslås stundom.
F. Övrigt
Här upptas bl.a. förekomst av märkesträd.
G. Lokalförteckning, typformen
Fullständig lokalförteckning meddelas för ovanliga arter = i hela området upp till ca 50–80 fynd. Betr. avsevärt vanligare arter med ojämn utbredning anges de växtgeografiskt mest intressanta lokalerna, t.ex. utpostlokaler/utbredningsbegränsande lokaler. Den fullständiga utbredningen framgår då vanligen av en utbredningskarta. För allmänna arter endast frekvensangivelser.
Beträffande starkt minskande arter eller efemerofyter begränsas uppräkningen ofta såtillvida att endast senare decenniers fynd upptas; i fråga om vissa sporadiskt och slumpartat införda/förvildade, nu försvunna eller ytterst sällan återkommande efemerofyter till omnämnande enbart av fyndår.
Lokalerna uppräknas regionsvis från SÖ till NV, inom regionerna i delområdenas och därefter i ortnamnens alfabetiska ordning. De åsätts ibland löpande numrering för att möjliggöra hänvisningar, t.ex. från den tidigare texten.
Lokalnamnen följs, såvitt uppgift finns härom, av upptäcktsår (ibland = insamlingsår) och/eller (inom parentes) första publiceringsår. Alltid därpå, om känt, fyndår/publiceringsår för sista återfynd. Ibland också vissa eller alla mellanliggande fyndår/publiceringsår.
Klammer kring fyndår innebär, att källan saknar datering men att årtal eller fyndskede kunnat - mer I. mindre noga - härledas på indirekt väg.
Egna, förut inte publicerade förekomstuppgifter (också bestämningar och iakttagelser av annat slag) utmärker jag med (!). Vid andras d:o följer efter fyndåret upptäckarens namn eller namnförkortning inom parentes. Publiceringsåren ges i fullständiga källhänvisningar med författarnamn i kapitäler, vilka hänför sig till käll förteckningens avdelning A. Är i sistnämnda fall finnaren och författaren olika personer, nämns båda , den förra med mager, rak stil. Ex.: (Lundman enligt SAMUELSSON 1923a).
Längre, återkommande personnamn förkortas ofta. Förkortningarna är så valda, att de omedelbart skall ge associationer till det utskrivna namnet samt kunna hittas i källförteckningens olika avdelningar, där de ansluter till den naturliga bokstavsföljden. Med " Post" menas alltid H. v. Post. Walls (1852) meddelare " Luhr" är A. E. Luhr. L:s initialer utsätts annars för att undvika sammanblandning med hans släkting E. M. E. Luhr, också han företrädd i artförteckningen.
Kända herbariebeläggs förvaringsplatser redovisas medelst de förkortningar, som rekommenderas av Index herbariorum (Holmgren & Keuken 1 974) eller med av mig valda förkortningar. Se källförteckningens avdelning D.
Enskilda lokalers ståndortsförhållanden redovisas ofta, i den mån de är kända. Individmängd likaså, dock endast, då saken bedöms vara av särskilt intresse.
H. Oriktiga uppgifter; odlade förekomster m.m.
I förekommande fall anförs och kommenteras efter föregående (G) oriktiga eller betvivlade uppgifter, förmodat odlade (eventuellt friplanterade) förekomster och - beträffande vissa anmärkningsvärda taxa - fynd strax utanför området.
I. Varieteter. former m.m.
Sist i lokalförteckningen upptas taxa a v lägre rang och ev. kommentarer till dem. Också avvikelser utan egentligt systematiskt värde påpekas stundom.
Avvikelser från dispositionen
Från denna tågordning avviker jag vid olika tillfällen, när annan disposition är mera praktisk. Enligt Malmgren (1980a) bl.a. "då antalet fynd är mycket lågt (upp till ca 5–7). Vid så låg frekvens uppräknas givetvis alla lokalerna noggrant; dock ej i en efterställd lokalförteckning utan i en inledande sådan. I denna är inga svårigheter att finna de uppgifter, som i vanliga fall särskilt skulle ha upptagits under B, varför denna punkt blir obehövlig. Också C: I , som därpå följer, kan ges en förkortad form."
Vad rör punkt D avviker jag främst vid behandlingen av rena vattenväxter (friare disposition) samt av efemerofyterna (D slopas eller utförs mycket summariskt).
Nomenklatur
Som norm för den vetenskapliga namngivningen ligger Ehrendorfer (1973). Gräs- och starrarter döps dock – i den mån detta arbete skiljer sig från Ehrendorfers – vanligen efter Flora europaeas sista band (Tutin m.fl. 1 980). I fråga om Atriplex prostrata följer jag Gustafsson (1976), i fråga om Odontites vulgaris Britt Snogerup (muntligt förslag), i fråga om Euphrasia spp. Thomas Karlsson (d:o) . En modernare namngivning än hos Ehrendorfer (1973), vanligen i överensstämmelse med Flora europaeas senare band, har föreslagits av Karlsson och accepterats av mig i ytterligare några fall. En nyhet på namnfronten är Dryopteris expansa. – Mossnamnen i enlighet med Koponen m.fl. (1977).
Den svenska namngivningen överensstämmer med några undantag med Lids (1974).
Utbredningskartor
366 arters utbredning karteras. De utgör flertalet av de växter, som visar vissa luckor i sin utbredning, eller, om så inte är fallet, är ovanliga i flera eller många delområden. Mycket lågfrekventa arters utbredningsbilder exemplifieras endast. Oftast låter jag i deras fall artförteckningens text - som givetvis alltid är fullständig i fråga om lokalangivelser - vara tillfyllest. Överallt allmänna arter karteras aldrig.
De enskilda förekomsterna markeras med tecken av skiftande innebörd: se Fig. 73. Markeringarna är så långt det varit möjligt geografiskt exakta.
Några kommentarer angående teckenanvändningen. Vad gäller tidsupplösningen, finns två redovisningssätt, som sällan kan förenas utan att kartan blir rörig och svårläst. Den ena är att med skilda symboler åskådliggöra en arts gradvisa invandring eller ökning upptäcktshistoria (ibland enbart denna!). De olika tecknen företräder härvid vissa valda tidsskeden, under vilka en art anträffats, oavsett vad som sedan blivit av den (och om den rentav hunnit dö ut innan kartan blivit färdig). Ex. på sådan invandringshistorisk redovisning bl.a. hos Jonsell (1968 s. 99) och Hovda (1973).
Det andra sättet att belysa en arts uppträdande i tiden är att redovisa sina kunskaper om dess aktuella utbredning. Antagande, att dessa kunskaper har större intresse i en landskapsflora, har jag på Västmanlandsflorans allra flesta kartor valt att med tecknens hjälp ange: (a) Förekomster, kända under de sista utforskningsskedena (1970-talet, 1950–70-talet eller 1945–70-talet) = stora fyllda tecken. Stundom sker en uppdelning av sist nämnda två perioder såtillvida, att 1970-talsfynden utmärks med tilläggstecken (kort streck). (b) Äldre förekomster, vilka ej på nytt anträffats eller eftersökts under det skede, som de stora tecknen representerar = små, fyllda tecken. (c) Förekomster, (senast) kända under ett mellanskede = stora, halvfyllda tecken. Används ibland, särskilt då den invandringshistoriska aspekten har intresse. (d) Utdöda förekomster, dvs. sådana som medvetet och med stor eller åtminstone tämligen stor noggrannhet eftersökts med negativt resultat resp. sådana som man annars vet (bebyggelse!) eller har synnerligen stor anledning misstänka vara utgångna = ofylld ring.
Eftersom symboliken växlar från art till art, måste de under a-c avsedda tidsskedena anges under varje karta.
För övrigt må påpekas, att järnvägstecknet mycket ofta underförstår samma substratförhållanden som sandtecknet (trekanten) , nämligen sand och fingrus, vilka förr i stor utsträckning användes som fyllning på bangårdar och banvallar.
Vad angår utmärkande! av kalkrikt substrat, har detta nästan alltid skett mot bakgrund av den kännedom om sådant, som visas på Fig. 4–5. Jag är medveten om, att stjärntecken möjligen vore befogade i ytterligare en del fall, där nu mestadels neutraltecken (prick) använts ; särskilt beträffande följande, av mig personligen dåligt kända platser i väster: Gamla Pershyttan, Grängshyttan , Saxhyttan och Striberg.
Använda symboler på utbredningskartorna. Dessutom ibland halvfyllda (stora) tecken för att ange ett fyndskede mellan det yngsta och det äldsta.
Några fackuttryck
Abundans: Individ- eller skottmängd av ett taxon per areal- eller volymsenhet.
Adventiv art: Ej inhemsk (främmande), vildväxande art. (Adventiv även substantiv med samma betydelse.)
Agriofyt: Se kap. Florans omfattning.
Akolutofyt: Självständigt (spontant, utan människans medverkan) invandrad art.
Amplitud: Spännvidd; toleransområde.
Antropokor art: Art, vilkens invandring möjliggjorts av människans åtgöranden (må vara vid spridningen eller genom att hon skapat lämpliga bosättningsbetingelser) - oberoende av nuvarande etableringsformer och när och hur invandringen ägde rum. Dvs.: Främmande arter (adventiver och ergasiofyter). (Antropokor även substantiv med samma betydelse.)
Apofyt: I denna boks mening: Inhemsk art (idiokorofyt), då den växer på kulturskapad eller kulturpåverkad ståndort.
Arkeofyt: Art, som invandrat under förhistorisk tid.
Autekologi: Läran om (och studiet av) samspelet mellan den enskilda organismen/arten och omgivningen. I den män intresset i högre grad riktas på artens eller organismens samspel med andra organismer, kommer det att beröra eller helt falla inom det synekologiska fältet.
Conf = confirmavit: Har bekräftat [riktigheten i en växtbestämning].
Det. = determinavit: Har bestämt, dvs. namngivit [en växt].
Efemerofyt: Se kap. Florans omfattning.
Epökofyt (epoikofyt): Se kapitlet Floran omfattning.
Ergasiofygofyt: Ursprungligen avsiktligt införd och odlad, sedermera vildväxande art; förvildad art; kulturflykting.
Ergasiofyt: Se kap. Florans omfattning.
Euhemerob: Se hemerob.
Geolitoral: Landstrand, dvs. tidvis översvämmad men vid normalt sommarlågvatten i sin helhet barlagd strand.
Hemerob: Kulturpåverkad; kulturpräglad; kulturskapad. Ordet används av mig om mark, ständorter, vegetation och växtsamhällen. Enskilda taxa, som gärna bosätter sig i hemerob omgivning, kallas hemerofila. Med euhemeroba ståndorter avses sådana, där markskiktets övre delar skapats eller omskapats (blottats, omgrävts osv.) av mänsklig verksamhet eller som mycket påtagligt påverkas av konstlad tillförsel av främmande ämnen. Vegetationen är på dessa ståndorter ännu helt eller delvis beroende av dessa ingrepp. Ex.: Gator, vägar och vägkanter, skärningar, grustag, diken, diverse nya markblottor, nyupptagna hyggen, utfyllningar och avstjälpningsplatser, mineraljordsupplag, tomter, ladugårdsbackar, närfållor, gödselupplag, murar, järnvägsomräden m.m. samt odlingsjord (äkrar, land, rabatter, fååriga vallar). På grund av betydelsen hos ordet hemerob borde annan term än euhemerob tillgripas för att beteckna likartade ståndorter, åstadkomna av vilda djur (t.ex. myrstigar, uppkastad kaljord kring rävgryt osv.). Med mesohemeroba ståndorter menas sådana, där markens övre lager inte alls eller f.n. mycket litet präglas av mot detta riktade kulturåtgärder men vars artsammansättning, övervägande eller till nämnvärd del, (kvantitativt/kvalitativt) vidmakthålls genom pågående, periodisk eller nyligen skedd, måttligt stark kulturpåverkan. Ex.: Hag- och annan betad (torr-frisk-fuktig) ängsvegetation, slåttermark, någorlunda ostörda renar, kulturbetingade bryn och annan d:o gläntmark, parklundar, div. genom närhet till kulturen öppethållen (men inte nödvändigtvis betad) mark.
Efter upphörd eller minskad kulturpåverkan övergår efter längre eller kortare tid den euhemeroba vegetationen i mesohemerob, den mesohemeroba vegetationen i oligohemerob. Jämsides härmed förändras övriga ekologiska förhållanden (humustyp och humusdjup, ljusförhållanden osv.). Åtminstone teoretiskt kan mellanstadier mellan euhemerob och mesohemerob vegetation därmed sägas förekomma i naturen. I praktiken behöver sådana sällan urskiljas.
Hemerofil: Kulturgynnad.
Hemerofob: Kulturmissgynnad.
Hydrolitoral: Vattenstrand, barlagd endast vid extremt lågvatten.
Idiokor art: Inhemsk art. (Idiokor även substantiv med betydelse som idiokorofyt. Idiokor användas då i analogi med antropokor, idiokorofyt i analogi med epökofyt, efemerofyt och ergasiofyt.)
Idiokorofyt: Se kapitlet Florans omfattning.
Indigen art: Inhemsk art. (Indigen i botaniskt språkbruk aldrig substantiv.)
Mesohemerob: Se hemerob.
Naturaliserad art: Främmande, vildväxande, bofast art.
Neofyt: Art, som invandrat under historisk tid.
Passim: Se ovan under Disposition: C1.
Potentiellt naturlig vegetation: Ungefär: Vegetation, som befinner sig i relativ, kulturellt mer eller mindre opåverkad, dynamisk jämvikt. Se närmare Malmgren (1979b).
Ruderatmark: Mark, vars jordtäcke är starkt stört av människans åtgärder och vars ekologi fortfarande är starkt kulturpräglad. Ruderatmark kännetecknar euhemeroba ståndorter. Ordet kan också användas som synonym till "euhemerob ståndort".
Ruderatplats: Ställe, där frön och andra diasporer, ofta av främmande ursprung, ofrivilligt spills vid lastning och lossning: lastkajer, hamnar, bangårdar, kvarntomter, tippar.
S. n. = sub nomine: Under namn av. Jag använder uttrycket i betydelsen "under felaktigt namn av". Äldre synonymer, använda om rätt bestämda växter, omnämns med ordet "såsom" (ss.).
Subspontan population: Populationen är spridd till ett område genom människans direkta, avsiktliga eller oavsiktliga medverkan.
Synantrop art: Art, som växer på kulturpåverkad/kulturskapad ståndort (antropokorer och apofyter). (Synantrop även substantiv med samma betydelse.)
Taxon (plural. taxa): Systematisk enhet inom organismvärlden (klass, släkte, art, underart, varietet osv.).
Vid. = vidit: Har sett [och godkänt en växtbestämning].
Vildväxande: Se kapitlet Florans omfattning.
Xenofyt: Art, oavsiktligt införd av människan.
Tecken i texten
Betydelsen av "(!)" förklaras ovan under Lokalförteckning: G. Tecknet ? innebär, utsatt framför ett lokalnamn, att så stora ståndortsförändringar ägt rum på lokalen (bebyggelse, torrläggning, igenväxning osv.) efter det att växten iakttogs där, att den dött ut. Ställt sist i en angivelse betyder samma tecken, att växten försvunnit (med stor sannolikhet försvunnit) av annan anledning. Också i detta fall ka; ståndortsförändringar ha förekommit, dock inte så genomgripande, att växten enbart av denna anledning vore helt utesluten i trakten. Tecknet nyttjas framförallt i redovisningen av de bofasta arterna, endast i undantagsfall vid behandlingen av efemerofyterna. Vanligen slopas det också i särskilda sammanställningar över försvunna förekomster.
Förkortningar
Förkortningar av andra ord än personnamn (beträffande dessa: se under Lokalförteckning: G) förekommer i stor utsträckning men är inskränkta till några få, allmänt vedertagna (gd = gård, k:a = kyrka, lv = landsväg, stn = station, tp = torp osv.) samt till ett begränsat antal mycket lättförståeliga sådana. Exempelvis utesluts "ing" i ordsluten "ling" och "ning", "igen" i "-ligen" , "ande" i orden blommande, följande, växande. Herbarieförkortningar: se källförteckningens avd. D.
Ortnamnförklaring
Som oförklarade huvudnamn i lokalangivelserna har jag själv främst använt (a) beteckningar, som återfinns på Topografisk karta över Sverige (1:50 000), (b) nutida gatu-, kvarters- och stadsdelsnamn, namn på större tätorters mera betydande, offentliga byggnader, torg m.m., vilkas läge kan erhållas ur stadsingenjörskontorens aktuella turist- och stadsplanekartor eller - i många fall - ur telefonkatalogernas kartor. Utan särskilda förtydliganden nyttjas i övrigt (vid citat ur litteratur och herbarier osv.) dels samma beteckningar, dels de, som i liten mängd därutöver förekommer på generalstabsbladens sist utgivna (av 1950-talsbotanisterna ofta använda) 100 000-delar.
Läget av lokaler, som uppges under andra namn, förklaras oftast: antingen i ortnamnförklaringen nedan eller direkt i texten (inom klammer).
Av namnen nedan finns några på de ekonomiska kartorna, några på de äldre, geologiska kartbladen, några på äldre utgåvor av generalstabsbladen. Beträffande städernas och stadsomgivningarnas topografiska förhållanden i gången tid har jag dragit nytta av Ljunggrens kartor (1853–62). Somliga av namnen är rent lokala, upprätthållna av traditionen på respektive platser, och ett fåtal, slutligen, har nybildats av mig för floristiska ändamål (t.ex. Centrala kalkområdet, Sala).
Ett par påpekanden om namnförändringar: S:ta Gertruds kapellruin i Lundby kallades förr (t.o.m. 1940-talet) felaktigt S:ta Ursulas kapellruin. Grimsö i Ramsberg benämndes under 1800-talet: Grymsjö. Älvestorp i Grythyttan hette fram till 1877 Älvstorp (Elfstorp). El(l)holmen = Alholmen (Arboga).
Arboga
Djäkneklinten: Markerad, till stor del skogomgiven bergrygg med trädlöst krön, utgörande del av Brattberget strax S staden, beläget vid "Ålderdomshem" (topokartan). Hittills ej exploaterad. (Agrostis vinealis, Asplenium septentrionale x trichomanes, Cotoneaster integerrimus, Epilobium collinum, Scleranthus annuus x perennis m.m.)
Grindberga och Nästkvarn: Vid ån mellan Ellholmen och åkröken.
Gärdselbäcken: Vid (S om) Arbogaån 1 km V Storängstorp. Förutom bäck och bäckravin grunda, vattenfyllda sandtagsdammar, små kalkklippor m.m.
Hamnen: Förr inom staden på åns N. sida. Kajer och gamla hamnmagasin kvar i början på 1970-talet jämte rik och märklig hamnflora (Bromus japonicus m.fl.). Utbyggdes fullständigt med småhus 1975. Floran kort dessförinnan dokumenterad av Löfgren (1976c).
Kalkugnsberget: Se Källängen.
Kråkdiket: Dike från S mot åkröken (förr Zannichellia m.m.).
Källängen: Forna, kalkkällbevattnade, mot Arbogaån sluttande slåtterängar mellan Ellholmen och Gärdselbäcken, i väster begränsade av det tämligen stora, så gott som orörda, tvåplatåiga Kalkugnsberget (kalkberg), omgivet av Kalkugnsbergsskogen (kalkbarrskog med kalkkärr). Nedanför (N om) berget, i gränsen mot Källängen, lövholmar, varibland Källängslund.
Källängen - förr sammelnamn för hela området – är numera betesmark, lövholmarnas flora utarmas ge nom betning. (Åtm. 1972 ännu Polygonatum multiflorum m.m.) Kalkugnsbergets och Kalkugnsbergsskogens mycket rika flora och delvis potentiellt naturliga växtsamhällen ännu oförstörda; utgör numera Arbogas förnämsta botaniska tillgång.
Källängslund: Se Källängen.
Koberg: Egendom strax Ö den forna staden, nu upphunnen av tätbebyggelsen. Mangårdsbyggnaden, som revs av kommunen 1977, var belägen på östra delen av ännu bestående, markerat kalkberg i kulturmiljö ("Koberg"). (Se bl.a. Corydalis solida och Scilla siberica.)
"Koberg" har varit sammelnamn för ett större område, varinom Lundsvreten (se d:o).
Kobergstippen: Se Lundsvreten.
Landskogskärret: I barrskogen ca 2–300 m S om Nytorp. Från början ett eller flera källkärr på sluttande isälvsmaterial (med t.ex. Lycopodiella inundata), nu omgrävda till "baddammar". (Förödelsen kallas på kartan "Badplats")
Lilla Ekbacken: Ca 300 m Ö om Vinbäcken. Nyss delexploaterad ("friluftsbad").
Lundsvreren (Varvstippen, Kobergstippen): Annan kalkknalle något V om Koberg. Vann under 1900-talet botaniskt rykte genom sin av exotiska efemerofyter prunkande soptipp (som, förutom trädgårdsavfall från Koberg, torde ha mottagit diverse hamnavskräde). Nu täckt med jord och tänkt som "grönområde" och skidbacke. Senast funna raritet var Atriplex prostrata: se denna. På fuktmark nedanför berget växte ännu på 1950-talet Carex hartmanii (täcktes då av sopor).
Nästkvarn: Se Grindberga.
Obebyggda hällar inom staden: 18 hällar och backberg av kalk- eller grönsten, spridda i luckor i den äldre stadsbebyggelsen N om ån. Bl.a. Kakuberget. Bebyggdes fr.o.m. 1978. Hällarnas rika flora (bl.a. Saxifraga osloensis) dokumenterades av Löfgren (1977b).
Rag(n)valdsbacke: Större skogsholme på gränsen mellan Arboga och Säterbo, ca 800 m SV Johannisberg.
Stora Ekbacken ("Zackrisberg"): Inom nuvarande villaområdet Ekbacken (topokartan). Tillhörde säkerligen de eklundar, som prisades av Simonius (1659) och Lohman (1737) - se kapitlet Västmanlands botaniska utforskning. Intill vår tid stadens mest berömda växtlokal i sin egenskap av stor, obebyggd eklund. Dess många rariteter samlades av The Svedberg vid sekelskiftet, dessförinnan av andra. Nyligen starkt exploaterad: småhus i västra, norra och mellersta delarna, breddad länsväg skuren snett igenom, ny riksväg längs norrbrynet, anslutningsväg mellan dem längs östkanten, som f.ö. (1979) ersattes av en på en jättelik asfaltplan stående bensinstation. Prydnadsröjningar har lett till slyuppslag i de återstående fragmenten; som dock ännu hyser bl.a. Laserpitium latifolium, Mercurialis perennis, Lathyrus niger, Geranium sanguineum, Campanula trachelium osv. Inula salicina utgången, förmodligen på grund av vägbreddningen.
Varvsrippen: Se Lundsvreten.
Zackrisberg: Se Stora Ekbacken.
Badelunda
Anundshög: Gravhög och skeppssättningar (Västmanlands största) 1 km SV Långby. I den SV. begränsningen förr ett kärr, matat av källor från Badelundaåsen. Dess torrläggning enl. kringboende påbörjad i seklets början. Fram till 1940-talet ännu vatten i de djupa torvgravar, som upptogs efter avdikningen. Den största källådern kvar i f.d. kärrkanten i övergiven cementbrunn. Området bär nu tät granskog. – Av Wall (1852) felaktigt kallat Jutekärret. Bland utdikade rariteter märks Thelypteris palustris.
Gryrahögen: Gravhög vid landsvägen strax N om Gryta. Primärlokal för backsippa.
Malma ängar: Vid mitten av 1800-talet ofta nämnd växtlokal, förmodligen utgörande kärr och kärrängar (slåtterängar) nära Badelundaåsen och Malma. Uppodlade mot slutet av 1800-talet (Förr t.ex. Dryopteris cristata, Catabrosa aquatica, Carex diandra, C. dioica och C. limosa, Eriophorum latifolium, Trichophorum alpinum - i vår tid på Mälarslätten försvunna eller mycket sällsynta växter.)
Sjömyran: Se under Hubbo.
Björksta
Grindtorp: Torpet VSV Ekensro.
Björskog
Prästhagen: Se Skäret.
Skäret (Prästhagen): Ca 7,7 ha stor lövhage med ädla lövträd och lundflora inom odlingsområdet ca I km NNV Reutersberg. Naturreservat 1966. Floran här under 1950-talet, då betes trycket var lågt, undersöktes av A. Hamrin.
Dingtuna
Dygroparna: (Käll)kärr- eller (käll)fuktängsområde, beläget fram till mitten av 1800-talet i trakten av Lospånga. Allt sedan länge dikat och uppodlat. Att döma av de där på 1840-talet (av J. F. Lagerlund) funna arterna, kan inflytande från djupt liggande, saltvattenhaltiga, marina jordlager ha förelegat (genom kapillär stigning och avdunstning eller källeffekter): Herminium monorchis, Carex capillaris, Triglochin maritimum m.fl.
Guldsmedshyttan
Lejakärret: Ca 400 m NV Leja ("Naturvårdsområde" på topokartan). Kärret är en euhemerob fuktäng, som genom vattentillskott och dämningar uppstått i nederdelen av kalkrika sligmassor, som deponerades vid kopparbrytning 1914–19. Sligmassans högre delar väsentligt torrare, ännu nästan okoloniserade av högre växter ("Leja sligöken"). (Epipactis palustris, Malaxis monophyllos, Dactylorhiza fuchsii, Carex capillaris m.fl.; i omgivningen Botrychium virginianum, Epipactis atrorubens och E. helleborine osv.)
Gunnilbo
Nedre Källkärret i Bastmora: Lokal för den i U län utdöda Carex heleonastes, känd ca 1850–1900. Efter förfrågningar i trakten, bl.a. på pensionärshemmet i Färna, har jag kunnat lokalisera platsen till den nu skogbevuxna myren 500 m SV Bastmora gård. Inga källrester återstår (således utdikade).
Hallstahammar
St. Fly: Eutrofa, hittills lätt och sporadiskt betade strandkärr och strandängar vid Kolbäcksån V om Ängfors. (Viktigaste kärlväxter Carex buxbaumii och C. hartmanii, Lathyrus palustris, Salix phylicifolia, Veronica longifolia).
Kvarnskogen: Större barr- och (åtm. förr) blandskogsområde mellan Lustigkulla och Norrtorpet.
Sörkvarn: Vid Kolbäcksån och Sörkvarnsforsarna ca 800 m SÖ Skanssjön.
Videkärret: Nu obetad, igenväxande strandäng vid Kolbäcksån mitt emot St. Fly (se d:o). (Hierochloe odorata, Lathyrus palustris).
Hubbo
Sjömyran: Åskärr V om Fågelbacken vid gränsen till Badelunda. Till stor del torrlagt, skogbärande. (Förr Lycopodiella inundata).
Järnboås
Fervhyttan: Vid Färvilsån strax S om Ne. Lerslätten.
Karbenning
Dammarna i Hästbäck: Ej kalkpåverkad men säkerligen starkt källpåverkad myrlokal i dalpasset under (S om) Hästbäcks gård (av botanister också kallad Hästbäck och Dammossen): "Namnet Dammarna har utan tvivel uppkommit av att området använts för uppdämning av vatten till en vid bäckens utflöde i Hästbäcken befintlig hytta. - senast igång omkring år 1630. Området har sedermera dränerats genom sprängningar och rensning i bäckfåran närmast ovanför hyttan - tämligen sent, kanske under förra delen av 1800-talet". (Framlidne häradshövding S. Turen i brev 1975.) Området uppodlades i början på 1900-talet (åker t.o.m. 1945, sedan och alltjämt betesmark).
C. H. Johansson upptäckte det dåvarande kärrets rika flora på 1840-talet, senare (1850-talet) samlade här P. A. Timm (Carex heleonastes, C. diandra, C. flacca, Eriophorum gracile, Montia fontana osv.). Allt för länge sedan borta.
Kila
Sätra brunn: Ursprungligen vidsträckta kärrmarker, bevattnade av flera flödande åskällor. Började dräneras, då brunnsanstalt uppfördes i början på 1700-talet Torrläggningen har sedan fortgått; den senaste, genomgripande utdikningen (i områdets SO. del) skedde ca 1940. Dessförinnan känd för stor mängd krävande fuktmarksväxter (se bl.a. kapitlet Naturförhållanden: Jordarter).
Åsens hassellund: På åsen mellan f.d. Bysjön och f.d. Östersjön.
Kolbäck
Jordmarken: Halvö i Galten V om Strömsholms station. Lundhagar av hög ålder.
Oxhagen: Hagmark V om Stuteriet (se d:o).
Strömsholms våg: Strömsholms kanals forna järnväg med hamn på näset i Freden S om Borgåsunds by. Anläggningarna numera utplånade. (Intressant synantropflora sågs på 1920-talet av Lundman, vissa rester kvar.)
Stuteriet: Stallar, ridskola m.m. strax S om Kungsladugården.
Österängen: Stort, ålderdomligt lund- och ängsområde intill (SÖ om) Strömsholms slott.
Kumla-Sevalla
Vria(r)n: Fram till 1870-talet omfattande vårmarker å ömse sidor om Lillån, nående ända upp mot Labacken i Kumla. Åren 1871–75 utfördes en "upprensning och utgräfning af den genom Kila, Kumla, Tillberga och Sevalla socknar i Sagån utfallande Lillån för torrläggning af vattensjuk mark, kallad Stora Vrian, med en areal af 1607 tunnland 28 kappland. Utgiften, beräknad till omkring 20 000 kronor, har afjordegarne bekostats." (Landshövdingen i U län femårsberättelse 1875). Allt i vår tid åkermark.
Den forna våtmarksfloran delvis rik enl. Wall (1852): Carex appropinquata, Dryopteris cristata m.fl.
Kung Karl
Reutersbergs hästhage: Lundholme, nu beteshage, strax Ö om Reutersbergs gård. Naturreservat sedan 1966. Förr fordrande lund- och lundgläntflora (området betades extensivt, dvs. lätt), känd sedan 1800-talet (Pulmonaria obscura, Galium odoratum, Campanula latifolia och C. trachelium, Stellaria nemorum, Laserpitium, Corydalis intermedia osv.). Reservatsbildningen medförde kraftig överbetning och sedvanlig, ögonblicklig utarmning av de skyddsvärda arterna. Kvar är dock Laserpitium – utanför reservatet (några ex. i skydd av den missvisande reservatsskylten).
Runna kvarn: Förr vid bäcken ca 500 m N om S. Kungsladugården.
Sandskogshagen (Sandskogsbacken): F.d. lundhage mot (S om) Arbogaån 4–500 m S och SÖ Asphäll. Förr socknens förnämsta växtlokal, upptäckt av K. J. Lönnroth på 1840-talet Domänreservat 1960, följt av genomgripande röjning, som lett till ogenomträngligt uppslag av lövsly. Floran i reservatet ytterligt utarmad; utanför detta återfinns en del av de gamla lundväxterna i oförstört lundfragment.
Områdets mest bekanta inslag var Carex remota (enda lokal utanför V. Bergslagen), som syns ha tillhört ett nu torrlagt källavsnitt. På samma ställe växte förmodligen de likaså försvunna Carex loliacea, Chrysosplenium, Pinguicula vulgaris, Circaea alpina, Impatiens noli-tangere, Veronica beccabunga, Matteuccia osv. (vissa senast sedda 1953).
Kungsåra
Jutekärret: Troligen identiskt med Ryttarkärret, i barrskog på och Ö gränsen mellan Irsta och Kungsåra. Delar av kärret återstår, dess utsträckning större i gången tid. (F.n. Carex flacca).
Kilsta mosse (Kilsta äng; Kilsta ägor; Kilsta träsket; St. Kvistberga gärde/in fossis; " Kilsta in magna palude silvae"): Enastående rik, troligen käll-, eventuellt samtidigt något kalkpåverkad myr; upptäckt av A. E. Luhr på 1840-talet, sedan klassisk samlarlokal under resten av seklet. Jag har inte helt kunnat lokalisera läget, som utförligast anges sålunda av Luhr: "prope limitem ad St. Qvistberga" (etikett till Carex lasiocarpa x vesicaria, S, 1885), " Kilsta i ett stort mosskärr nära ett torp vid landsvägen, södra sidan af en liten holme i kärret, nära Stora Qvistberga ägor på skogen" (etikett till C. riparia x vesicaria, S, 1880).
På etiketten till en starrhybrid härifrån, samlad 1886, har Luhr (kanske något i efterhand) tillagt: "in fossis nunc exiccatis" (i nu torrlagda pölar/gropar). Thelypteris palustris fanns dock kvar 1902 och Carex appropinquata samlades sista gången 1930. Myren senast lokaliserad av Edvard Alvén på 1940-talet: "en för länge sedan utdikad mosse, som är nästan torrlagd och hyser grov skog. Endast några vattengropar återstår av mossen. - Nu återstår endast litet hjortron och de vanliga skogsbären samt några av de vanligaste starrarterna. Förr ca JO år sedan försvann oxstarren (Carex paradoxa) därifrån." (Alv. manuskript 3 1954).
Luhrs första kända fynd här var Carex acutiformis (1845). Under en exkursion följande år tillsammans med barndomsvännen, dåvarande uppsalastudenten Eric Gyllenstjerna, samlade han det första provet av kärrets märkliga uppsättning starrhybrider. Provet togs med till Uppsala av E. G. och inflöt i nästa utgåva av Hartmans flora som en form av Carex riparia. Se vidare artförteckningen: C. lasiocarpa x vesicaria. - Olika starrhybrider från Kilsta mosse exporterades sedermera i mängd av Luhr till utländska samlare och museer, bl.a. i Frankrike, Tyskland, Italien och Österrike (Luhr ms). I Sverige förekommer de i stort antal, vanligen inlagda som "C. evoluta".
Köpsta mosse: Låg i lersänkan O om Köpsta. Utdikningen påbörjades i början på 1850-talet Enl. Alvéns manuskript 3 1954 "- utdikad. Där har dvärgbjörken (Betula nana) förekommit mycket rikligt, vilket torde vara närmaste lokalen till Västerås. Sommaren 1951 fanns den fortfarande kvar i stor mängd, men just på våren samma år hade avloppskanalen, vilken är belägen nära växtlokalen blivit betydligt fördjupad, så dvärgbjörken lär väl snart försvinna från Köpsta mosse." Så skedde. Området är nu sammanhängande åkermark, delat av en dikningsgrav. (Här växte möjligen Pedicularis sceptrum-carolinum: se Köpsta plåten.)
Köpsta plåten: Beteckningen använd av A. E. Luhr (1879, Pedicularis sceptrum-carolinum) utan närmare förklaring. Namnet ej anträffat av mig. Möjligen samma lokal som föregående. Tillägget "nunc emortuus" (nu utdöd) på nyssnämnda kollekt tyder på dikningsingrepp.
Odinsmyren (Onsmyran): I socknens NV-hörn. Nu uppodlade osv., förr rika kärr- och fuktängar: Carex hartmanii, C. hostiana, C. flava x hostiana (A. E. Luhr).
Sundängen: Område i socknens sydspets längs Mälaren (mellan Ekensro och Kilinstorp), förr hård- och sidvallsslåttor (t.o.m. ca 1925–30) omväxlande med ängsädellövskog. Naturreservat sedan ca 1960, omfattande stor husvagnscampingplats, anlagda badplatser, igenväxta strandängar och hårt betade lundhagar. Fragment av en fordom rik flora återstår inom oexploaterade avsnitt. (Utgångna bl.a. Dactylorhiza incarnata, Epilobium tetragonum subsp. lamyi, Gentianella uliginosa, Neottia nidus-avis, Linum catharticum, Ophioglossum, Sesleria caerulea).
Kungsbarkarö
Mörkrets backe: Mindre, halvt sammanvuxen och stabiliserad ek-hasselholme invid (NÖ) Karlsborg. Syns ha varit betesfredad sedan 1940-talet, möjligen längre. (Gagea spathacea m.m.)
Köping
Djurgården: Till stor del betad lundholme N om Djurgårdslund.
Jämmertuna: Låg inom den nutida stadsbebyggelsens norra del.
Kråkholmen: Namnet, som ofta nyttjades av H. v. Post (bl.a. 1844), har av Erik Almquist (i brev till A. Hamrin) ansetts vara identisk med nuvarande skogsholmen Köpingsön.
Lindesberg
Andersviksravinen (Råsvalenravinerna): Något förgrenat, inaktivt ravinsystem i moigt material nära Råsvalens S-spets, S om namnet Andersvik. Omges av barrskog. Naturreservat 1965. Berördes 1980 av nytt vägbygge. Sydlig ängsskogs- och källdragsvegetation av reliktnatur med spontan skogsalm (bestånd), hassel, storrams, desmeknopp, lundviol, tandrot, vårärt, vätteros, springkorn, gullpudra, strutbräken, ev. lungört m.m.
Kyrkberget: Barrträdsdominerad höjdås inom staden, utmed järnvägens Ö. sida. Har karaktär av närströvområde och genomdras av stigar. (På olika ställen intressanta ergasiofygofyter, såsom Lamiastrum galeobdolon, Epimedium alpinum, Euonymus europaea, Vinca minor, Digitalis purpurea).
Lövåsenravinerna: Ett par smärre, inaktiva raviner med småbäckar 3–400 m NV Andersviksravinen (se d:o). Rik flora uppdagades i en av dem (1927, 1928) av E. Broddesson: Corylus, Poa remota, Milium effusum, Stellaria nemorum, Impatiens noli-tangere, Chrysosplenium m.fl. Kallades av Broddesson "lunddäld".
Alla ravinavsnitt i den uppgivna trakten undersöktes av mig 1980 och befanns vara floristiskt utarmade genom föregående kalhuggning. Nu massiva uppslag av hallon, örnbräken och gråal. (Av ovannämnda arter återsågs Corylus och Chrysosplenium, sistnämnda under källa i en ravinspets. Nyfynd av Daphne, Stachys sylvatica m.fl.).
Lundby
Johannisbergs storäng: T.o.m. 1800-talet vidsträckta, delvis sidlänta slåtter- och betesmarker V och SV Johannisberg. Läget ej möjligt att exakt fastställa på någorlunda lättillgängliga kartor. Sträckte sig dock ned till Jotsberga. De uppstickande moränholmarna, som förr hyste torrängssamhällen, är nu igenvuxna. Den däremellan liggande lerslätten upptas av ett flygfält samt åkrar.
Som växtlokalsbeteckning förekom "Johannisbergs storäng" sista gången 1902 (The Svedbergs kollekt av Thalictrum simplex). Dess stora märkvärdighet var dessförinnan Dracocephalum ruyschiana. Genom torrläggningen försvann bl.a. Alopecurus arundinaceus och Triglochin maritimum.
Medåker
Djupfallshagen: F.d. ekholme Ö om Röfors. Dess flora undersöktes i början på 1900-talet av B. Garsten. Den nuvarande är (genom stugbebyggelse m.m.) trivial.
Munktorp
Lindön = " Lindöberget" på topokartan: Vid Mälaren SSÖ Stäholm. En av H. v. Posts klassiska lundlokaler. Har avverkats sedan hans tid men hyser alltjämt inslag av hassel, ungekar och några lundörter. (Utgången troligen bl.a. Dentaria bulbifera).
Möklinta
Kärringholmen: Ängsblandskog (gran, asp, lind) om 0,5 ha vid vägen Möklinta-Enåker, strav V Hallarens S-spets. (Först undersökt av Lenström [1888], sedan av E. Almquist m.fl.: Daphne, Lathyrus niger, L. vernus, Milium m.m.)
Nora
Hässjebacksåsen: En av höjdåsarna i barrskogsområdet norr om Järlehyttan, högsta punkten ca 1150 m SÖ Lillsjötorp. Nedanför (NÖ) höjden "i gles aspskog med inslag av rönn - ca 35-årig" bl.a. enda kända förekomsten av Festuca altissima 1927 (Broddessons manuskript). (En hasselförekomst på samma ställe, omtalad av skogvaktare A. L. Jansson, hade varit målet för Broddessons exkursion.)
Platsen besöktes av mig 1980 under vägvisning av lantbrukare Filip Andersson, Karlsro. Efter kalavverkning i slutet på 50-talet samt kemisk lövbekämpning återstod nu tätt aspsly och tätplanterade unggranar. Samtliga hasslar (40 stycken enligt Broddesson) bortsprutade. Av Festuca altissima inget spår. Växte troligen under en öppen källa i sluttningens mitt. Ännu sågs i källdraget några ej blommande tuvor av Milium effusum.
Ramnäs
Stingsbergets källund: Kring eustatisk källa vid Stingsbergets V. övergång i planmark. (Tilia cordata, Corylus, Lathyrus vernus m.fl.)
Sala
Bråsta backe: Två skogsbevuxna berg Ö om Nyåker. Granit med insprängda kalkkörtlar; erratiska kalkblock.
Carl Xl:s schakt: Inom Sala gruvas område, vid småvägen Ö Tistbrottet (se d:o).
Centrala kalkområdet: Avser ett stort, av sammanhängande kalkstensberg underlagrat område vid Sala stad, i N ungefärligen begränsat av Kolmanstorp, Odinslund och Sala sockenkyrka, i V av Måns-Ols, Kolarhagen och Stampers, I S och Ö av Finntorpet, Trefoten, Hammarhagen och N yåker. Delområden utgör Sala gruvas område, Mergölenområdet med Johannisbäcksskogen samt Gudmundstorpsområdet.
Gravhagsskogen: Se Johannisbäcksskogen.
Gröna gången: Gångstig utmed kanalen från Långforsen till Mellandammen, anlagd på dammvallen. Allt tillkom ca 1595–1660. Förr bemärkt som växtlokal var den av sippervatten från dammvallen bevattnade alsumpskog, som bildar Gröna gångens Ö. begränsning. Carex loliacea känd här fr.o.m. 1797, Malaxis monophyllos fr.o.m. 1800. Båda borta nu, liksom några andra sällsyntheter, möjligen på grund av (ännu bedrivna) torrläggningsförsök: Röjningar med traktor i försköningssyfte har under 1970-talet deformerat de övre markskikten.
Hyttan (Sala gamla hytta): Förr vid Sagån och dåvarande Saladamms sydspets, strax N om Sala sockenkyrka. Ersatt av silotorn m.m.
Johannisbäcksskogen: Barrskog mellan Johannisbäck, Mellandammen och väg 256. Härinom den starkt kalkpåverkade Gravhagsskogen, som utgör områdets östra halva. (Bl.a. väl utbildade Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen.)
Krackelbacken, Kullsbohällarna, Solbohällarna: Naturligt öppna- halvöppna kalkhällmarker i barr- och blandskog N, NV och SÖ Mergölen. Tillhör Mergölenområdet. (Mycket värdefull, potentiellt naturlig kalkklippängsflora.)
Kullsbohällarna: Se Krackelbacken.
Löjtnantsberget: Delvis kalkförande bergshöjd i litet skogsområde 500 m V om Hammarhagen. (Bl.a. nordlig lokal för Prunus spinosa).
Mergölenområdet: Skogs- och hällmarksområden kring Mergölen, Stampers och Sala gruva (inom Centrala kalkområdet). Når i S till Kilvägen, i Ö till väg 67 och i N till Gröna gången.
Saladamm: Dämt, sjöliknande vattenmagasin i lerdalen mellan Sala hytta (se d:o) och Åby-Ösby. Nystrand (ofta uppgiven vattenväxtlokal) ligger vid f.d. sjöns östra strand. Den torrlades strax före sekelskiftet. Sjöbottnen är uppodlad.
Sandrymningen: Gammal gruva nära Stens Botten (se d:o). (Draba incana på 1700-talet)
Solbohällarna: Inom Mergölenområdet nära Stampers. Se även Krackelbacken.
Stens Botten: Sala gruvas sydligaste och äldsta dagbrott. Dess bearbetning troligen påbörjad 1480. (Draba incana omtalad härifrån sedan 1700-talet).
Tistbrottet: Hastigt tillväxande kalkbrott vid Sala gruva.
Sankt Ilian
Lista mosse: F.d. kärr, möjligen delvis källpåverkat, i trakten av Lista, sannolikt = nuvarande egendomen Listakärr(et) längst i NÖ. Plan för kärrets utdikning uppgjordes 1852 (Westmanlands Läns Hushållningssällskap Handlingar för 1852). Sedan länge uppodlat.
Tunby järngruva: Liten bergknalle i barrskogsbrynet NO Tunby. Omtalades under (det felaktiga) namnet Tunbytorp som kalk- och järnmalmsförekomst av Troilius (1860). Små brytningsspår nu på N- och O-sidorna. Saxifraga tridactylites, troligen kalkbunden, känd här 1916–37.
För nuvarande spåras i vegetationen inget som helst kalkinflytande (kärlväxter, mossor, lavar). Däremot förekom (1978) i en liten skreva två mycket starkt järnmalmsattraherade lavar: Acarospora sinopica och Lecidea silacea. (Roland Moberg, Uppsala, har haft vänligheten att bestämma dem).
Skerike
Svartmyran: Under 1600-talet (åtm. delvis) sjö enligt Barchaeus (1775). Sedan vidsträckt, nog källpåverkat kärr med sydlig begränsning N om Hacksätra och Björnkälla. Började uppodlas på 1840-talet Sägs i beskrivning till geologisk bladet Skultuna vara utdikat 1862. I dag dels åkermark, dels svagt fuktig, av talrika diken genomkorsad, i stort sett trivial barrskog. (Hyste flera fordrande arter vid mitten av 1800-talet: Catabrosa aquatica, Carex appropinquata, C. pulicaris, Eriophorum gracile, Trichophorum alpinum; även Alnus incana. Sist fann Edvard Alvén i kvardröjande "gungflykärr" Carex diandra [1943, 45]).
Skinnskatteberg
Brobykärret: Se Fig. 26.
Nyten: Se Fig. 26.
Skultuna
Frövisjön: Förr eutrof sjö i dalsänkan mellan Julpa och Frövi gårdar. Torrlagd i flera etapper under 1800-talet Slutligt urtappad omkring 1900. (Lemna trisulca, Potamogeton crispus, praelongus m.m.).
Surahammar
Dalbackens lund: Gran-asp-hassellund i välbevattnad sluttning mot Sörsjöns öststrand. (Pulmonaria obscura m.fl.)
Säby
Torsvads lund: Betes- och lundområde kring Bodabäcken ca 700 m SÖ f.d. Åskebro hpl.
Torpa
Torpsten: Fornborg på berget Ö om Stenby.
Tortuna
Bocksjön: Låg i dalsänkan på gränsen mellan Tortuna och Tillberga. Började sänkas på 1600-talet, utplånad på 1860-talet (Ett antal eutrofa växter meddelade härifrån före den sista sänkningen.)
Viker
Blomsterängen: Slåtterområde invid Älv hyttans by. Naturreservat. (Cypripedium m.m.).
Myggkärret: Kalkpåverkat kärr längs bäcken från L. Grytsjöns NV-spets (Epipactis palustris, Carex appropinquata, C. hostiana m.fl.).
Näsmarkerna: Övervä_gande talldominerad skog på kalkrik morän längs Alvlångens V. strand.
Röjängen: Litet extremrikkärr inom föregående.
Tullportaberget: Blockig kalkbrant inom Näsmarkerna (se d:o) med inslag av lövträd och hassel.
Västanfors
Skrikbokärret: Delvis källbevattnat kalkrikkärr S om Jönsbackens kalkberg.
Skrikboravinen: Vid bäcken invid Skrikbo, strax S föregående (ej kalkpåverkad).
Västerfärnebo
Källbergs källa = Knipkällan.
Västerås
Hamnen: Åtminstone t.o.m 1920-talet ett mycket begränsat område kring Svartåns mynning. Nuvarande hamnområde uppfyller hela Västeråsfjärdens innerstrand längs en sträcka på omkring fyra kilometer.
Hammarby sjöhage, Lögarängen, Stohagen, Stallhagen, Munkängen och Kungsängen: De forna benämningarna på ovannämnda sträcka (från väster till öster). Namnen vittnar om markanvändningen i äldre tid. (Bland sällsyntheter, som anträffades här på 1800-talet, vissa också i början på 1 900-talet, kan nämnas: Carex hartmanii och C. vulpina, Blysmus compressus, Centunculus minimus, Dactylorhiza incarnata, Gentianella uliginosa, Lathyrus palustris, Polygonum bistorta, Primula farinosa, Salix lapponum, Sesleria caerulea, Trifolium fragiferum, Veronica anagallis-aquatica).
Kasernerna, kasernområdet: Mellan Viksäng och Kungsängen. Västmanlands regemente numera indraget, dess forna markområden bebyggda.
Lillån: Förgrening av Svartån nära mynningen med lopp genom dåvarande Humlegården (nu stads- och affärskvarter) och utflöde i Mälaren i Munkängens Ö. del. Åslutet återstod som dike på 1930-talet Allt nu utplånat genom hamn- och annan bebyggelse.
Trumslagartorp: NV om Skerikebron.
Viksäng(en): Område längs Mälaren och kring Viksängs gård från Framnäs till Notudden. Behöll fram till 1940-talet sin karaktär av lund- och lövängslandskap (ek, hassel). Vid Mälaren betade strandängar av samma natur och med ungefär samma kärlväxter som nordväst härom (dvs. längs Västeråsfjärdens innerstrand; se under Hammarby sjöhage osv.). Tilltagande exploatering under 1950-talet Hela området nu tätbebyggt, frånsett vissa triviala ekskogsrester samt fragment av ett alkärr och en ekhage vid Hamreskolan (skyddsvärda: Laserpitium, Serratula, Reynoutria japonica). Stränderna igenvuxna eller utfyllda för småbåtshamnar.
Ängsö
Kalvholmen: Udden mitt på Långholmens sydstrand.
Texten till de utbredningskartor som redovisar olika fyndskeden, har av utrymmesskäl förkortats. Ex.:
1800-talet = Förekomst, känd endast under 1800-talet
T.o.m. 1949 = Förekomst, funnen/återfunnen endast före 1950.
Fr.o.m. 1950 = Förekomst, funnen/återfunnen fr.o.m. 1950.
1930–1949 = Förekomst, funnen/återfunnen under skedet 1930–1949 men ej senare.