styltstarr
Carex nigra subsp. juncella
Mer information om arten
Styltstarr har sin huvudförekomst i skogsområdena i norr och väster och når knappt fram till kusten i öster. Rasen är karaktäristisk för tidvis översvämmade marker, ofta på näringsfattig grund. Främst växer den på låglänta stränder och vid lugnflytande skogsåar och större bäckar, men även vid Ljungan i Haverö, då på mark som vattenfylls vid högvatten. Styltstarren har gynnats av vattendragens uppdämning och är särskilt vanlig ovan gamla dammar, t.ex. där flottning förekommit.
Vid skogssjöar kan enstaka tuvor ses mellan stenar på fasta moränstränder, oftast vid in- och utlopp, men även på strandängar och i strandkärr. Styltstarr är också typisk i mycket vattenrika kärrmiljöer vid inflöden och utlopp på myrar. Den ses även i skog på annan tidvis vattenfylld mark som blöt lövsumpskog och i avloppslösa skogskärr. I moränområdenas skogsodlingar kan man ibland se den i mängd på försumpad f.d. odlingsmark, på gamla myrodlingar och i videbevuxna diken.

Första fynd

Först publicerad av Olsson (1884) som C. juncella baserat på belägg från Borgsjö (M. Jonsson). Äldsta belägg från Sättna prästgården 1858 (E. Ährling i LD).

Utbredning

Allmän i hela landskapet utom i kustområdet. Utanför rastrerat område noterad enligt nedan.
Collinder (1909): allmän i skogsregionen; massvis.

Lokaler

Njurunda Brämön 1978 (A. Ekeblad); Stenviksmyra på Brämön 1986 (RL); Blåbärsmyra på Brämön 1969 (RL); Brämön NV om Norrhamn 2006 (BGJ m.fl.); Skrängstabodviken 1981 (RL); JuniStormyra 1980 (D. Stinessen), 1993 (RL); SV om Storholmen i Salen och strax S om Holmen i Björköfjärden 2004 (BP).
Alnö Järvik 1998 (HL, RL); Långharsholmen (Norén 1974).
Hässjö 2 km SV om Svedje 1982 (HL).
karta