havtorn
Hippophaë rhamnoides
Havtorn är en pionjärväxt som hos oss har anpassat sig till landhöjningsstranden. Den är mineralogent krävande och kalkgynnad. Man finner den främst på de låglänta stränderna vid Njurunda- och Tynderö-kusterna, vanligen på steniga moränpartier i det yttre kustbandet. Där bildar den ett bälte framför alarna, men den har först koloniserat längre ner med enstaka små krypande buskar (i nedre mellangeolittoral). Högre upp på stranden missgynnas den och dör bort på grund av näringsurlakning och konkurrens från alar och granar. På grövre döda stammar i denna övre zon kan havtornsticka Phellinus hippophaëcola uppträda. Någon gång ser man också havtorn i blocksamlingar och på klippstrand. I Njurunda har den noterats på öppen jord i dikeskanter vid Björkön, både i äldre och sen tid, och vid fiskeläget i Galtström även i en vägkant.
Stora och rikligt fruktbärande havtornsbestånd finns t.ex. vid Söråkersviken på Åstön och Skilsåkersviken i Tynderö och vid Björköviken i Njurunda, där havtornsbuskarna kan bli mer än två meter höga. – Idag odlas havtorn i ökad utsträckning.
Stora och rikligt fruktbärande havtornsbestånd finns t.ex. vid Söråkersviken på Åstön och Skilsåkersviken i Tynderö och vid Björköviken i Njurunda, där havtornsbuskarna kan bli mer än två meter höga. – Idag odlas havtorn i ökad utsträckning.
Första fynd
Först publicerad av Hartman (1879) baserat på belägg från Njurunda (H.W. Arnell). Äldsta belägg från Njurunda Björkön 1879 (Collinder i LD).
Bygdenamn och bruk
Finnbär är ett gammalt folkligt namn för havtorn, som anges redan 1729 av Artedi för Ångermanland. Fries (1880) skriver: ”en på mellersta Sveriges kuster växande taggig buske. Bären kallas vanligen finnbär.” Av Lyttkens (1904–15) framgår att havtorn dominerat som svenskt folknamn söderut medan finnbär synes ha varit gängse namn från Medelpad och norrut. Havtornsbär är mycket C-vitaminrika och även synnerligen välsmakande. Sylt, likör eller marmelad på havtornsbär är nog något av det mest exklusiva som kan fås ur norrlandsfloran.
Utbredning
Tämligen allmän längs södra Njurundakusten och på Brämöns östsida. I övrigt noterad enligt nedan.
Collinder (1909): här och där efter kusten; sparsamt–måttligt.
Collinder (1909): här och där efter kusten; sparsamt–måttligt.
Lokaler
Njurunda Björköbyn i dikeskanter (Collinder 1909); Björköviken (Collinder 1909), 1965–2004 (HL, RL, BP); Gunnarsviken 1985 (HL); Junibosand 1965 (RL); Bergafjärden 1920-talet (I. Sahlin), 1959 (RL); Skigan 1986 (HL, RL).
Sundsvall stranden 1912 (T. Thorné i LD).
Alnö ej långt från Spikarna (Neuman 1888a), (Collinder 1909); Lillkalven (K.A.Th. Seth och Collinder enligt Collinder 1909); Rödön (Neuman 1888a), (Collinder 1909), 1959, 1970 (RL), flera lokaler (Boström & Nilsson 1975).
Hässjö S om Storsand 1971 (RL).
Tynderö Västerskatan 1995 (HS), 2008 (HS, ES); Åstön i Bodviken N om Skeppshamn (Agartz m.fl. 1980), (Sturesson 1994), 2004–2006 (HS, ES, BP); Linberget på Åstön (Agartz m.fl. 1980); Åstön S om Kalvhällberget (Collinder 1909); Åstön i Norråkerviken 1959 (RL), (Sturesson 1994), 2006 (HS, ES); Söråkersviken, västra stranden 2008 (HS, ES); Sundet 1952 (K. Holm i LD); Granön (F. Ringius enligt Collinder 1909), 1936 (S. Blomqvist i S), 1982 (CA); Skilsåkersmalen (Collinder 1909); Skilsåkersviken 1994 (HL, JOT); Gäddviken 1970 (RL), 2004 (BP); mellan Gäddviken och Skilsåkersviken och Ödsudden (S om kyrkan) 1970 (RL); Myckeläng 2004 (SG m.fl.).
Sundsvall stranden 1912 (T. Thorné i LD).
Alnö ej långt från Spikarna (Neuman 1888a), (Collinder 1909); Lillkalven (K.A.Th. Seth och Collinder enligt Collinder 1909); Rödön (Neuman 1888a), (Collinder 1909), 1959, 1970 (RL), flera lokaler (Boström & Nilsson 1975).
Hässjö S om Storsand 1971 (RL).
Tynderö Västerskatan 1995 (HS), 2008 (HS, ES); Åstön i Bodviken N om Skeppshamn (Agartz m.fl. 1980), (Sturesson 1994), 2004–2006 (HS, ES, BP); Linberget på Åstön (Agartz m.fl. 1980); Åstön S om Kalvhällberget (Collinder 1909); Åstön i Norråkerviken 1959 (RL), (Sturesson 1994), 2006 (HS, ES); Söråkersviken, västra stranden 2008 (HS, ES); Sundet 1952 (K. Holm i LD); Granön (F. Ringius enligt Collinder 1909), 1936 (S. Blomqvist i S), 1982 (CA); Skilsåkersmalen (Collinder 1909); Skilsåkersviken 1994 (HL, JOT); Gäddviken 1970 (RL), 2004 (BP); mellan Gäddviken och Skilsåkersviken och Ödsudden (S om kyrkan) 1970 (RL); Myckeläng 2004 (SG m.fl.).
