humleblomster
Geum rivale
Humleblomster växer i tuviga skogsklädda rikkärr och i kanter av större öppna rikkärr. Dessutom finns arten i rikare sumpskogar, både gran- och lövdominerade. Den är tydligt kalkgynnad och blir sällsynt i surare områden som i norra Liden–Ljustorp. Humleblomster förekommer även på översilade skogssluttningar, vid grundvattenutsläpp och bäckursprung. I norr är det bundet till flödande källvatten. Det följer bäckarna och de större vattendragen, ofta tillsammans med kärrfibbla Crepis paludosa och flädervänderot Valeriana sambucifolia, men är något mer krävande än dessa. Humleblomster är också en välkänd växt i kulturmark. Här möter vi den främst i friska till fuktiga, tuviga lägdor och strandängar, där den kan bli stortuvig och rikblommande, men den finns även i översilade betesängar, i diken och vägkanter. Den växer kvar i näringsrika kulturlövlundar, även på torrare, skuggiga ställen.
Första fynd
Först publicerad av Linné (1755) utan lokaluppgift. Äldsta belägg från Skön Ortviken 1898 (H. Benckert i GB).
Bygdenamn och bruk
Slåttkullor är ett trevligt namn på denna välkända blomma (Linné 1755). Fårkummel var förr ett av de vanliga svenska namnen. Det lever kvar bland äldre folk och är bl.a. nedtecknat från Torp Fränsta (HL).
Variation
Den dominerande formen av humleblomster var. rivale vanligt humleblomster har rosafärgade kronblad. I fjällen förekommer en form med gula kronblad var. subalpinum stort humleblomster. Denna form förekommer även hos oss i rikkärren i nordvästra Borgsjö, t.ex. på Husmyra, men är också funnen på ett höjdområde i Haverö, vid en bäck nära Nyströmskoloniatet. Formen har sent uppmärksammats och utbredningen är ofullständigt känd. Övergångsformer tycks också finnas.
Utbredning
Allmän i hela landskapet men tunnar ut i norra Liden och Ljustorp, där den endast är spridd.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–mängdvis.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–mängdvis.
