styltstarr

Nordlig växt, möjligen förekommande i Närke, ofta sammanblandad med tuvad hundstarr.

Tuv-, stylt- och bunkestarr, Carex “Heterostachyae distigmaticae”

Avgränsning:
En grupp baserad på struktur. De vegetativa delarna beskrivs här ej i detalj. Hit räknas starrar som har 2 märken och separata han- och honax, och som dessutom formar bastanta, upplyfta tuvor:  tuvstarr (Carex cespitosa), bunkestarr (C. elata), styltstarr (C. nigra subsp. juncella, C. juncella), och tuvad hundstarr (C. nigra var. recta) (observera att vanlig hundstarr, C. nigra var. nigra inte hör hit!).

Tuvbildande perenna graminider. Bastanta tuvor av starrar med 2 märken och separata han- och honax. Tuvorna kan bli mycket gamla och utgörs i nedre delen slutligen av torv. Har alltså bara nya skott i den översta delen av tuvorna. Fuktig mark, såsom sumpskog, fuktängar, stränder och myrkanter, endast sällan på öppen myr. Styltstarr är den i särklass vanligaste, man ser den ofta överta tidigare myrodlingar och gamla ängar. I Norrland ser man här och var att man byggt troll av styltstarrens tuvor och ställt upp dem framför husen.

Förväxlingsrisk:
Som fruktbärande någorlunda lätt igenkännliga. Det finns tuvbildande starrarter som tillhör andra grupper (med lika ax etc.), men eftersom tuvorna närmast alltid har strån upptill, är risken för förväxling liten. Kontrollera alltså topparna, så att där verkligen finns särskilda hanax!

Trivialart

479 Carex juncella (Fr.) Th. Fr.

Syn.: C. nigra (L.) Reich. var. juncea (Fr.) Hyl.

This taxon probably also includes the type called C. nigra var. recta (Fleisch.) Hyl. (Hylander in Nord. kärlväxtfl. 2/1966, p. 116) and, at least partly, the closely related C. wiluica Meinsh. (Fl. Aret. URSS 3/1966, map 31) which, however, may have been confused with related taxa.

Larsson ger inga preciserade lokaluppgifter; frekvensbeteckningen är ”här och der’’. Hans morfologiska karakteristik av arten tyder på viss missuppfattning.

C. juncea, C. nigra var. juncea, C. nigra var. juncella

Styltstarr är en nordlig ras av hundstarr, tidigare känd söderut till norra Bohuslän, mellersta Värmland och östra Uppland. Förekomsten på Småländska höglandet är därför oväntad. Kärret, där styltstarren växer, är av rikare typ, med gräsull Eriophorum latifolium, tätört Pinguicula vulgaris, ängsnycklar Dactylorhiza incarnata var. incarnata och hartmansstarr Carex hartmanii. Sannolikt har det tidigare varit slåtterhävdat.

Utmärkande för styltstarren är att den bildar höga, fasta tuvor. Den skiljer sig från tuvad hundstarr C. nigra var. recta dels genom att utlöpare helt saknas, dels genom att bladskottens bladlösa basalslidor är mycket fasta, glänsande, mörkt bruna eller brunröda. I dessa avseenden stämmer materialet från Femtinge med nordsvenskt material. Styltstarr är också lik tuvstarr C. cespitosa, men den senare har rent gröna (ej grågröna), något bredare blad och annN skottbyggnad (har bladlösa basalslidor även på blomskotten, innanför de vissnade fjolårsbladen).

Pettersson (1958, som C. nigra [cf. juncella]): från en tallholme i Diksmyr i Gammelgarn. Troligen är det denna uppgift som återkommer med en lokalprick på sydöstra Gotland i Hultén (1971). Dessutom anges underarten av Westhoff m.fl. (1983) från en kalkmyr öster om kyrkan i Gothem 1978. Belägg saknas såvitt känt för båda uppgifterna; de gäller troligen någon annan form av C. nigra.

Styltstarr är en rikkärrsart och som sådan mycket sällsynt i Bohuslän.

Man kan utgå ifrån att alla noteringar av styltstarr under vår inventering gäller gamla plantor som har bildat typiska tuvor. En liten fröplanta av arten är ingen tuva och är mer lik vanlig hundstarr, varför sådana sannolikt är rapporterade som hundstarr. Det leder också till att vi ingenting vet om dess förökning, annat än att plantan kan bli gammal, förmodligen i storleksordningen hundraårig. De karaktärer på bladyta och i axen som beskrivs har vi inte ägnat uppmärksamhet, varför uppdelningen mellan underarterna här är ungefärlig.

Styltstarr blommar i ekorrbärets tid. Inget grönt övervintrar i tuvans yttre lager.

En mängd arter koloniserar styltstarrens tuvor: klotstarr, åkerbär, mossviol, topplösa, frossört och andra.