Hallon har gynnats av vår tids landskapsförändringar och expanderat kraftigt under de senaste årtiondena. Arten är kvävegynnad och en stark pionjär och successionsväxt på näringsrik mark. Den är karaktäristisk för hyggen särskilt på rikare granskogsmarker och i varma sluttningar. Sin kraftigaste utveckling når den på ca 3–5-åriga hyggen och den försvinner sedan med minskad näringstillgång och ökad skugga då ungskogen växer till. Den frösprider sig till hyggen med fåglar och expanderar sedan snabbt vegetativt i stora bestånd som kväver annat. Arten är typisk också på brandfält och var i äldre tid mycket associerad med skogsbränder, som det gamla namnet antyder. I sluten äldre skog är hallon däremot inskränkt till edafier som rotvältor, ras- och blockmarker och annat skravel. Den ses inte sällan uppe på blocken.
Hallon är idag också en viktig igenväxningsart på övergivna lägdor, åkerkanter, restmarker i tätorter och längs de större vägarna, framförallt i de rikare jordbruksbygderna där den gynnas av gödselläckage och kvävenedfall. Arten koloniserar gärna blottad mineraljord och är typisk på jordupplägg längs nyare skogsbilvägar, men också i grusgropar, utfyllnader m.m. I kulturnära skog och beteshagar blir den allt vanligare och indikerar – liksom brännässlan Urtica dioica – vår tids kväveackumulering.