Hägg vecklar ut sina blad som den första av våra vilda lövträd. Ofta ser man de första bladbärande kvistarna mot någon solvarm häll i början av maj. Strax därpå slår de försommardoftande blommorna ut. Hägg fordrar god mullhalt och indikerar alltid goda markförhållanden. Den är också närings- och kalkgynnad. Vid kusten och i dalgångarna känner vi den från lövlundar intill bergknallar, hällar, eller kring stenrösen. Den kan sägas inta hasselns plats norr och väster om dennas utbredningsgräns. Hägg är även vanlig vid bäckar, i raviner och brinkar och den står gärna invid lador och andra ekonomibyggnader. Den kan växa i täta lundar men utvecklas bäst som solitär, men blir ofta flerstammig. I skogsbygden saknas den vanligen på kulturmark. men ses ibland planterad. Längs den kalkpåverkade Hässjökusten finns hägg ofta inblandad i gråalsbården.
I skogsområdena blir häggen inskränkt till rikare bäckar och åar, i synnerhet förekommer den vid forspartier och gärna då på öar i kvisslor. Längst i norr är den bara funnen i denna biotop som vid Återvänningsån i Liden. I ordinär barrskog saknas den, men den kan sällsynt dyka upp i lågvuxen form i rika, översilade granskogssluttningar, som nära Kläppvallen i Haverö, eller vid källor. Hägg kan också vara svårfunnen i yttre havsbandet, som på Brämön i Njurunda.
På högsommaren kan man vissa år lätt lokalisera häggarna i landskapet genom häggspinnmalens (Yponomeuta evonymella) angrepp som gör häggarna bladlösa och inspunna i silverfärgat silkesnät.