Blekfryle känns lättast igen tidigt på säsongen då de bleka blomhuvudena gör skäl för namnet. De mörknar senare och arten liknar då ängsfryle L. multiflora, men den har fler och mindre huvuden och tydligt mindre frön. Blekfryle uppträder främst som en opportunist på barfläckar och glesvuxna ytor på kulturmark. Den växer ofta magert och surt och uppträder i regel bara i enstaka tuvor. Hos oss föredrar arten torr grusig mark, t.ex. vägskärningar, kanter av torra gårdsvägar, små sandtag och grushögar intill gårdarna. Ibland växer den i eroderade körvägs- och stigkanter i kulturnära skog, mer sällan utmed bilvägar men då mest i dalgångarna. Den dyker också upp på grävda och brända småytor, soptippar etc.; en gång är den sedd i ett myrdike.
Det är osäkert om blekfryle har indigena ståndorter; den uppträder dock regelbundet och ganska naturligt i eroderade brinkar och kanter längs bäckar, åar och älvar, någon gång på morän på en flack åstrand, som vid Noraån i Sättna.