vägtistel
Cirsium vulgare
Vägtisteln är den mest beväpnade av våra tistlar. Trots namnet växer den – åtminstone numera – mindre ofta i vägkanter. I dag ses den mest i hårdbetad, gödselberikad mark, gärna f.d. åkermark. Där är den ofta fåtalig men ändå lätt synlig genom att den står orörd i en annars nedbetad grässvål. Man hittar den ibland även på jordutfyllnader och tippar och inte sällan på näringsanrikad mark vid röjningar och uthuggningar, t.ex. vedtag i kulturlövskog. Någon gång upp dyker den också upp på rika hyggen och sedan 1980-talet även vid skogsbilvägar, t.ex. i Torp. Den tvååriga arten är vindspridd och växer gärna på erosionsytor. Den kan oväntat dyka upp även i mer isolerade skogsbygder.
Första fynd
Först publicerad av Collinder (1909) som C. lanceolatum. Äldsta belägg från Skön Petersvik 1877 (K.A.Th. Seth i UPS).
Utbredning
Tämligen allmän till spridd i kustområdet och dalgångarna. Utanför rastrerat område noterad enligt nedan.
Collinder (1909): allmän; måttligt.
Collinder (1909): allmän; måttligt.
Lokaler
Attmar Västerbränslan 1982 (HW).
Ljustorp Öppoms-Fäbodtjärnen 1982 (SP); ödetorpet nedanför Dalagubberget 1982 (SP).
Torp Lill-Potberget 1982 (HW); Oxsjön vid bäcken från Rajtahåmyra 1982 (RL); V om Östra Myckelåsen 1982 (N. Dahlbeck).
Borgsjö E14 SV om Söråsen 1984 (RL).
Ljustorp Öppoms-Fäbodtjärnen 1982 (SP); ödetorpet nedanför Dalagubberget 1982 (SP).
Torp Lill-Potberget 1982 (HW); Oxsjön vid bäcken från Rajtahåmyra 1982 (RL); V om Östra Myckelåsen 1982 (N. Dahlbeck).
Borgsjö E14 SV om Söråsen 1984 (RL).
