Gatkamomill tillhör de i sen tid inkomna växterna. Den samlades först på barlast i Sundsvall, och Neuman (1889) kunde följa spridningen: ”i en gränd V om Storbron 1885 och har 1888 spritt sig ännu längre från hamnen och ses i stora massor längs vägen till västra station. Denna art är ett tydligt exempel på barlastväxternas, av många betvivlade, förmåga att sprida sig från den lokal, dit de först blivit införda”. I vår tid har den hunnit även till de mest avlägsna kulturmarker i skogsområdena och sprids fortfarande aktivt. Den tillhör den skara slittåliga växter som hör hemma på trampade och körda ytor. Arten är regelbunden på slitna gårdsplaner, parkeringsplatser och mindre körvägar och går helt intill den totalt vegetationslösa marken, både på grus och finare jordar. Längs vägarna finns den i dag närmast asfalten t.ex. längs europavägarna som E14 i Tuna, men den nysprids också på skogsbilvägar som i Borgsjö. Den står gärna på lite fuktig mark, gynnas av gödselpåverkan och är vanlig kring ladugårdar. Ibland uppträder den i odlingar, t.ex. på åkerkanter, som i Hässjö och Njurunda, eller i trädgårdar. Den finns även i tätorternas industri- och affärsmiljöer, på bangårdar (spridd med järnvägen!), timmeravlägg, soptippar m.m. Dessutom kan den ses – troligen fågelspridd – på gödselpåverkade klippor och skär vid kusten.