vanlig vitpyrola
Pyrola rotundifolia subsp. rotundifolia
Mer information om arten
Vitpyrolans rikblommande och mandeldoftande mattor är uppskattade. Den förekommer naturligt i fuktdrag i örtrik granskog i hela landskapet, gärna i översilade sluttningar men inte på alltför skuggiga och blöta ytor. Arten är näringskrävande och kalkgynnad. De största förekomsterna ser man på beskogade, mullrika f.d. odlingar och vid rikbäckar och -åar i torrare lägen en bit från vattnet. Den gynnas av näringsanrikning, ljusöppning och frånvaro av skogsris vid avverkningar och bränder. Den är inte påtaglig på nya hyggen men blir vanligare i lövfasen, och särskilt i lövbryn och i röjd blandskog.
Vitpyrolan tilltar i kalkrikare trakter och har där en vidare ekologi – där växer den också i torr, örtrik granskog och i tallskog på morän. I rikkärr växer den blött, både i kantzonen och ute på tuvor. Den kan även uppträda i torrare partier av rikare gran- och lövsumpskogar. Vitpyrolan förekommer dessutom regelbundet på solöppen hackslåttmark, då ofta helt torrt, på gårdsbackar (Holm) eller i skognära kanter och bryn.

Första fynd

Först publicerad av Dusén (1881a) från Haverö Byberget. Äldsta belägg från Holm Fagervik 1865 (G.A. Tiselius i UPS).

Bygdenamn och bruk

Skogskovalje är ett folknamn, som man ännu hör i t.ex. Sättna och Liden. Även hästkonvaje har använts.

Variation

Förutom vanlig vitpyrola, subsp. rotundifolia, som är vår huvudsakliga underart, ses inte sällan i höjdlägen i väster former som går mot norskpyrola, subsp. norvegica. Ibland hittas exemplar med skarpt avsatt ”krage” runt blomskaftet, men också andra av norskpyrolans karaktärer, som trubbiga bägarblad och korta bladskaft, har iakttagits. Möjligen utgör de övergångsformer mellan den vanliga formen och fjällformen. Förekomster som har tydliga drag av subsp. norvegica har bl.a. noterats från Torp V om Granarna (N om Leringen) 1982 (HL); Borgsjö Nybodberget vid Nybodarna och Hegelån 1983 (HL); Hanaåsen S om Torringen 1982 (AB); Torringen (Bengtsson & Sjörs 1973), (Olsson 1974); Haverö Östavall 1888 (T. Fries i S); Nipbäcken och Storkällbäcken S om Hällberget (N om Bysjön) 1982 (HL).

Utbredning

Allmän till tämligen allmän men endast spridd nordost om Indalsälven och tunnar även ut i södra Attmar–Njurunda.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–talrikt.
karta