lundelm
Elymus caninus
Lundelm förknippar man mest med lummiga partier längs våra vattendrag, från små bäckar i rikare skogsområden till åarnas och älvarnas stränder. Den föredrar skugga och tillhör lundväxterna, dock inte de mest krävande, varför den är rätt vanlig. I lövdungar vid stränder är den ett regelbundet inslag, särskilt på blockiga ställen och vid forssträckor. Vid havet förekommer den naturligt i albårder och ibland ser man den mer öppet på blockstränder. Lundelm kan också finnas i lövlundar under sydbranter och i älvravinernas bäckar och mynningar.
På kulturmark finns den ibland också på lastageplatser, hamnar och industrimark vid kusten och kan etablera sig på jordvallar och bland lövsly, ibland mer solöppet. Några gånger har lundelm också setts på gödselstackar bakom ladugårdar, då den intagit samma plats som kvickrot brukar ha.
På kulturmark finns den ibland också på lastageplatser, hamnar och industrimark vid kusten och kan etablera sig på jordvallar och bland lövsly, ibland mer solöppet. Några gånger har lundelm också setts på gödselstackar bakom ladugårdar, då den intagit samma plats som kvickrot brukar ha.
Första fynd
Först publicerad av Dusén (1881a) som Triticum caninum från Haverö. Äldsta belägg från Sundsvall 1857 (G.A. Tiselius i S).
Variation
På havsstrand brukar lundelm ofta vara mer storvuxen och med långa ax.
Utbredning
Tämligen allmän i hela landskapet men bara spridd i de högre skogsområdena som i norra Liden och norra Ljustorp. Där ändå noterad från utposter som Liden Gussjöhöjden 1977 (HL, RL) samt Ljustorp Laxsjöån och Ådalsån 1981 (HL, RL). Allmän längs havsstranden.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–mängdvis.
Collinder (1909): tämligen allmän; måttligt–mängdvis.
