dvärgbjörk
Betula nana
Dvärgbjörk är ett tåligt ris som tillhör de högre skogs- och bergsområdenas våtmarker. Den har små näringskrav, behöver ljusöppna förhållanden och växer framförallt på blöt men fast torvmark. Arten är mycket typisk för tallsumpskog och små rismyrar bevuxna med gles tallskog. Följeväxter är då vanligen odon Vaccinum uliginosum, kråkbär Empetrum nigrum, rosling Andromeda polifolia, hjortron Rubus chamaemorus m.fl. Som myrväxt är dvärgbjörk vanligast på fattigmyrarnas mossepartier, främst i kantzonerna men också på tuvor ute på myrarna. Mer sporadiskt finner man den intill små myrbäckar och på högre strängar på stormyrar. Vidare finns dvärgbjörk i fattigvegetation i tjärnkanter, ibland i små vattenrika svackor i skogen – drol. Vid kusten växer den även på högmossar, t.ex. i Tynderö Öde. Någon gång ses den inblandad i vattenrika högstarrkärr. Arten ses aldrig kolonisera kulturmark.
Första fynd
Först publicerad av Laestadius (1824) utan lokaluppgift. Äldsta belägg från Haverö och Holm 1858 (E. Ährling i UME).
Bygdenamn och bruk
Käringris är den medelpadska benämningen, som fortfarande används av äldre folk i Ljustorp och Liden. Brandell (1856) ger detta namn även från Haverö. Från Ytterturingen (Haverö) uppger emellertid Nordström (1910 ms) namnet fjällgrape. Det är västra Haverös språkliga anknytning till Härjedalen som här gör sig påmind. Fjällrapa är ett känt namn både från svenska och norska sidan (Modin 1911, Aasen 1860).
Utbredning
Allmän i skogsområden; i kustbygden och dalgångarna mindre allmän; saknas helt nära havsstranden, som i Björköområdet i Njurunda, norra Alnö och södra Tynderö med Åstön i Söråkersviken.
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.
