Vass förekommer i nästan alla våra sjöar, men vassbältets bredd, höjd och täthet varierar betydligt och kan ge en uppfattning om hur näringsrik en sjö är. I kustområdet och i Ljungandalens sedimentområde finns många näringsrika sjöar och tjärnar med 20–30 meter breda, täta vassbälten. Vassen gynnas av jämnt vattenstånd och ofta är det de mindre, lugna sjöarna som utvecklar de största vassbältena, t.ex. Skrängstasjön och Mingen i Njurunda, Stäbbgårdssjön i Hässjö eller Åsetjärn i Torp. I flertalet skogssjöar är vassbältet däremot glest och smalt och arten kan ibland saknas helt. Vissa näringsrika små tjärnar i skogsområdet, t.ex. Rammsjön (Borgsjö) är dock undantag.
Längs rinnande vatten, bäckar, åar och älvar liksom i Ljungans älvsjöar saknas vanligen vass, men med vissa undantag t.ex. Borgsjön (Borgsjö) som nu på vintern i Tynderösundet. hyser breda vassbälten i nordväst. Vattenkraftregleringarna har här gynnat vassen på sjöfräkenbältenas bekostnad. Vassruggar kan också någon gång dyka upp i lugnflytande partier i åar, t.ex. Sörån i Hässjö.
Ute vid havet finns vass i utsötade vikar och i avsnörda tjärnar. På många ställen t.ex. i Björköfjärden tycks vassbestånden ha ökat kraftigt under sista halvan av 1900-talet. Strandbete har sannolikt tidigare också hållit den tillbaka.
Ser man vass ute på en myr brukar det indikera ett rikt kärrparti. Den kan då bilda täta bestånd i en vattenrik svacka eller växa mer enstaka i torrare tuviga partier. Mer sällan ser man vass i vägdiken, men ibland finns den i anslutning till myrförekomster (Holm). Mycket sällan kan den dyka upp helt torrt på ruderatmark – som den gör i södra Sverige – men så har den setts t.ex. i Sundsvall, Västhagen.