nysört
Achillea ptarmica
Nysört tillhör de inkomna vallfröogräsen och är ett av dem som anpassat sig bäst. Arten intar idag en viktig plats i kulturvegetationen och tycks fortsätta att expandera. Särskilt påtaglig är den i sura områden – den kanske rentav gynnas av försurningen. Nysörten växer helst på fuktig mark och är typisk i försumpade lägdkanter, dräneringsdiken mellan åkrar och igenväxande strandsnår. Ofta ses den i rätt tät högörtsvegetation. Ibland finns den i nygjorda lägdor, t.ex. i Attmar Långskog och Tynderö på nordvästra Åstön. Den kommer in på betade strandängar och är vanlig på störda strandavsnitt, som badplatser, utfyllnader och schaktningar. Den är även sedd vid kraftverk, på regleringsstränder och på havsstrand som i Tynderö Våle. Nysört är också vanlig i fuktiga jordtäkter, på utfyllnadsmassor, tippar, industri- och ödetomter. Inte sällan följer den skogsbilvägar, och den kan växa på bark vid timmeravlägg. I tätorterna är den vanlig och uppträder särskilt som svårutrotat ogräs i planteringar och trädgårdar; i Sundsvall finns den även i järnvägsmiljö. Nysörten kan växa mycket torrt, som i grustag vid Skottsunds skjutbana i Njurunda. På torrare mark tycks den dock fordra glesare vegetation.
Första fynd
Först publicerad av Olsson (1884) baserat på belägg från Borgsjö Parteboda (M. Jonsson). Äldsta belägg från Sundsvall Rosenborg 1862 (S. Axell i S).
Variation
En form av nysört med fyllda blommor, vitpytta var. multiplex, är rätt vanlig i odling även i skogsbygden. Den har odlats åtminstone sedan 1930-talet. Någon gång ses den kvarstående i rabatter på ödetomter.
Utbredning
Allmän i hela landskapet, men med något mindre frekvens i högre skogsområden.
Collinder (1909): här och där; sparsamt–måttligt. Collinder (1909) anger ett tjugotal lokaler från nästan alla socknar.
Collinder (1909): här och där; sparsamt–måttligt. Collinder (1909) anger ett tjugotal lokaler från nästan alla socknar.