nyponros (aggregat)
Rosa vosagiaca agg.
Nyponros växer naturligt vid havsstranden och på kustnära klippor och berg. Den kräver solöppna, varma förhållanden och är möjligen något gynnad av rikt underlag. Vid havet finns arten mest i den övre zonen av blockiga moränstränder eller i klippformationer, ibland i helt små klippskrevor. Innanför havsbandet växer den naturligt i rasmarker nedanför sydberg, men nyponrosen har sina största förekomster på kulturmark, då i torra, steniga sydvända lägen, vanligen i kanter och sluttningar. Genom sin beväpning är den skyddad mot bete och ses ofta i beteshagar. Den kan lokalt expandera vid igenväxning men har till skillnad från kanelrosen ingen stark rotskottsbildning. I uppväxande lövblandskog har den setts ”klättra” 4–5 meter upp i träd för att nå ljuset (Njurunda Nyhamn). Fruktutvecklingen är sen och arten är sannolikt därför klimatiskt bunden till kusten. Märklig är dock dess frånvaro vid Hässjö-kusten.
Första fynd
Först publicerad av Laestadius (1824), som R. canina med glatta blad, från Selånger prästgården. Äldsta belägg från Njurunda Björkön 1903 (Collinder i UPS) för subsp. dumalis, från Hässjö Fjäl 1858 (E. Ährling i UME) för subsp. coriifolia.
Variation
R. dumalis delas upp i två underarter – kal nyponros subsp. dumalis och hårig nyponros subsp. coriifolia – beroende på bladens hårighet. Morfologiskt tycks dessa väl skilda och man ser knappast övergångar men underarterna uppvisar hos oss ingen säker ekologisk eller geografisk skillnad. De mer naturliga förekomsterna vid havsstranden, t.ex. vid Njurundakusten, tycks dock domineras av subsp. dumalis. Även subsp. coriifolia finns dock noterad från yttre havsbandet i södra Alnö.
Utbredning
Tämligen allmän i kustområdet upp till Tuna. Utanför rastret är underarterna redovisade under respektive underart.