Kummin har sedan gammalt följt människan över landskapet och förekommer även på avlägsna skogstorp. Den är vanligast längs grusiga vägkanter, på gårdsplaner och uppfarter, särskilt i jordbruksområden. Däremot tål den inte att växa i täta grässvålar och saknas i regel ute i vallar och på ängsmark. I gräsmattor kan de finflikiga kumminbladen ses i öppnare fläckar, vid gångstigar etc. Kummin är också typisk i beteshagar – ofta hårdbetade – där den gynnas av trampblottor och erosion i backar. Arten visar en tydlig tendens att vara kalkgynnad och blir frekventare längs vägar i kalkområden.
I tätorterna finns kummin i glesvuxna kanter kring affärs- och parkeringsytor, på industriplaner, bangårdar etc. Den växer även i grustäkter, längs banvallen i singelgrus och nära asfaltkanten på större vägar. Det sker ingen större nyspridning längs skogsbilvägar, utom i norra Borgsjö, som t. ex. längs vägen mot Lönntjärn. Den sågs länge kvarväxande på en helt skogbevuxen (kalkrik) f.d. fäbod nära Gräsmyra i Borgsjö.