kummin
Carum carvi
Mer information om arten
Kummin har sedan gammalt följt människan över landskapet och förekommer även på avlägsna skogstorp. Den är vanligast längs grusiga vägkanter, på gårdsplaner och uppfarter, särskilt i jordbruksområden. Däremot tål den inte att växa i täta grässvålar och saknas i regel ute i vallar och på ängsmark. I gräsmattor kan de finflikiga kumminbladen ses i öppnare fläckar, vid gångstigar etc. Kummin är också typisk i beteshagar – ofta hårdbetade – där den gynnas av trampblottor och erosion i backar. Arten visar en tydlig tendens att vara kalkgynnad och blir frekventare längs vägar i kalkområden.
I tätorterna finns kummin i glesvuxna kanter kring affärs- och parkeringsytor, på industriplaner, bangårdar etc. Den växer även i grustäkter, längs banvallen i singelgrus och nära asfaltkanten på större vägar. Det sker ingen större nyspridning längs skogsbilvägar, utom i norra Borgsjö, som t. ex. längs vägen mot Lönntjärn. Den sågs länge kvarväxande på en helt skogbevuxen (kalkrik) f.d. fäbod nära Gräsmyra i Borgsjö.

Första fynd

Först publicerad av Neuman (1888a) som C. carvi var. atrorubens från Tuna Vattjom. Äldsta belägg från Sättna prästgård 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

Kummin var i äldre tid en allmänt känd kryddväxt och kallades kômmeln i Liden, Ljustorp och Indal. De aromrika fröna har tagits tillvara som brödkrydda. Troligen i äldsta tid odlad men uppgifter härom saknas. Idag är den okänd för de flesta och förväxlas ofta med hundkäx Anthriscus sylvestris.

Variation

Kummin kan någon gång förekomma med mörkröda blommor (”Ännu en fyndort för denna vackra färgvarietet finns inom länet, nemligen Vattjom, Tuna socken.” (Neuman 1888a – hade året innan hittats i Ångermanland). Liknande former säljs idag i handelsträdgårdar.

Utbredning

Allmän till tämligen allmän, men i högre skogområden i norr och väster bara spridd.
Sannolikt på viss tillbakagång åtminstone i kalkfattigare trakter.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.
karta