bergviol
Viola collina
Bergviol är nog Medelpads blomma nummer ett. Som tidigblommande växt tävlar den också med primörer som smånunneört Corydalis intermedia och blåsippa Hepatica nobilis. Redan i mitten av april kan de små blålila – i solsken violdoftande – blommorna visa sig. De vitluddiga bladen är då typiskt ihoprullade. Senare på sommaren ser bergviolen helt annorlunda ut. Stora bladrosetter med nästan decimeterlånga, trubbigt äggformiga bladskivor förbryllar och ger inte en omedelbart association till violer. Nära släkt är endast buskviol V. hirta, med nordgräns i Uppland.
Bergviolen växer i sydberg, sydbackar och sydvända lundar, där den återfinns i den sluttande marken under berget eller hällarna. Den är känslig för uttorkning och trivs inte på alltför tunna jordlager eller alltför exponerat mot solen, trots sydläget. På kalkrik mark på norra Alnön kan den även ses i nordvända och andra varierande lägen. Oftast växer den i lövlund men kan finnas kvar även om granskog har invaderat backarna. I Norra Stadsberget i Sundsvall förekom den i tunn rasmark med mjölon Arctostaphylos uva-ursi och under stora granar i barrförna västerut i berget. I Uvberget i Selånger sågs den på de nedersta klipphyllorna. Längs Ljungan och Indalsälven finns bergviolen på norrsidorna, i varma sandiga-moiga älvbrinkar upp till Matfors i Tuna respektive till Dacke i Liden. Någon gång kan man hitta bergviol mer tillfälligt på kulturmark, som i en vägslänt (Korsta, Skön).
Bergviolen växer i sydberg, sydbackar och sydvända lundar, där den återfinns i den sluttande marken under berget eller hällarna. Den är känslig för uttorkning och trivs inte på alltför tunna jordlager eller alltför exponerat mot solen, trots sydläget. På kalkrik mark på norra Alnön kan den även ses i nordvända och andra varierande lägen. Oftast växer den i lövlund men kan finnas kvar även om granskog har invaderat backarna. I Norra Stadsberget i Sundsvall förekom den i tunn rasmark med mjölon Arctostaphylos uva-ursi och under stora granar i barrförna västerut i berget. I Uvberget i Selånger sågs den på de nedersta klipphyllorna. Längs Ljungan och Indalsälven finns bergviolen på norrsidorna, i varma sandiga-moiga älvbrinkar upp till Matfors i Tuna respektive till Dacke i Liden. Någon gång kan man hitta bergviol mer tillfälligt på kulturmark, som i en vägslänt (Korsta, Skön).
Första fynd
Först publicerad av Laestadius (1824) som Viola hirta från Selånger Siljeberget; under rätt namn först hos Kindberg (1877) nu även från Sundsvallsberget 1858 (E. Ährling). Detta är de första litteraturuppgifterna från landet. Äldsta belägg från Sundsvall Norra Stadsberget 1858 (E. Ährling i S.
Äldsta svenska namn var sundsvallsviol, och arten benämndes så t.ex. i Neumans flora (1901).
Äldsta svenska namn var sundsvallsviol, och arten benämndes så t.ex. i Neumans flora (1901).
Variation
Vitblommig är arten sedd i Timrå Orrtjärnsberget i Lunde 1981 (CA).
Utbredning
Tämligen allmän på norra Alnö, spridd i kustområdet från norra Sundsvall och Selånger till östra Indal och sydvästra Hässjö samt längs Ljungans norra strand upp till Marmen i Tuna. I övrigt noterad enligt nedan.
Collinder (1909): här och där i kustbygden samt nedre dalbygden; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): här och där i kustbygden samt nedre dalbygden; måttligt–talrikt.
Lokaler
Njurunda Källåsberget i Ängom 1977 (HL, RL).
Tynderö stranden nedanför Kånkås 1977 (LE, HL, RL); Bäräng 1965–2007 (RL, HL, HS, ES m.fl.).
Attmar Hamre 1980 (HL); Norrlindsjö (Collinder 1909).
Tuna Ön 1958 (RL); Rännöklevan 1982 (GÅ); järnvägen mellan Vattjom och Matfors (Neuman 1889); Vattjom 1888 (L.M. Neuman i LD), 1957–1986 (HL, RL).
Selånger Västeråsen 1980 (RL).
Indal nedanför Hålberget 1977 (P. Welander); Östanskär 1934 (G. Samuelsson i S), 1981 (CA); Stige 1982 (RL); Bäck 1979 (HL); Östloning 1961 (RL); Västloning 1980 (HL), 1986 (RL).
Ljustorp Höglandsberget 1962–1983 (RL, HL); Tunberget i Tuna by 1979 (HL).
Liden Märrgårdsholm (S.J. Enander enligt Collinder 1909); Backen 1905 (G. Hjort i GB); vid gamla kyrkan 1965 (GW); Bodacke 1889 (S.J. Enander i S); Bodackebäckens nedre lopp 1889 (S.J. Enander i LD), 1961 (RL); Dacke (S.J. Enander och Collinder enligt Collinder 1909), 1961 (RL) 1998 (HL).
Stöde ängsmark 1915 (C.A. Nordlander i S); Nedansjö vid Holmsvedjan 1980 (HL); Brattvall (V om Källsvedjan) 1977 (HL), (Saltzman m.fl. 1995); Öster-Lo (Collinder 1909), 1962–1982 (RL, HL, CA); Lo 1905 (Collinder i S); VästerLo 1981 (CA); Kärvsta 1906 (C.A. Nordlander i GB, LD och S), 1979 (HL, RL), 1988 (AV).
Torp Rogsta 1976 (HL), 1979–1993 (HL, RL, MB m.fl.).
Tynderö stranden nedanför Kånkås 1977 (LE, HL, RL); Bäräng 1965–2007 (RL, HL, HS, ES m.fl.).
Attmar Hamre 1980 (HL); Norrlindsjö (Collinder 1909).
Tuna Ön 1958 (RL); Rännöklevan 1982 (GÅ); järnvägen mellan Vattjom och Matfors (Neuman 1889); Vattjom 1888 (L.M. Neuman i LD), 1957–1986 (HL, RL).
Selånger Västeråsen 1980 (RL).
Indal nedanför Hålberget 1977 (P. Welander); Östanskär 1934 (G. Samuelsson i S), 1981 (CA); Stige 1982 (RL); Bäck 1979 (HL); Östloning 1961 (RL); Västloning 1980 (HL), 1986 (RL).
Ljustorp Höglandsberget 1962–1983 (RL, HL); Tunberget i Tuna by 1979 (HL).
Liden Märrgårdsholm (S.J. Enander enligt Collinder 1909); Backen 1905 (G. Hjort i GB); vid gamla kyrkan 1965 (GW); Bodacke 1889 (S.J. Enander i S); Bodackebäckens nedre lopp 1889 (S.J. Enander i LD), 1961 (RL); Dacke (S.J. Enander och Collinder enligt Collinder 1909), 1961 (RL) 1998 (HL).
Stöde ängsmark 1915 (C.A. Nordlander i S); Nedansjö vid Holmsvedjan 1980 (HL); Brattvall (V om Källsvedjan) 1977 (HL), (Saltzman m.fl. 1995); Öster-Lo (Collinder 1909), 1962–1982 (RL, HL, CA); Lo 1905 (Collinder i S); VästerLo 1981 (CA); Kärvsta 1906 (C.A. Nordlander i GB, LD och S), 1979 (HL, RL), 1988 (AV).
Torp Rogsta 1976 (HL), 1979–1993 (HL, RL, MB m.fl.).
