stor blåklocka
Campanula persicifolia
Mer information om arten
Stor blåklocka är en sydlig och värmekrävande art som i landskapet är tydligt klimatiskt begränsad. På sina utposter i norr och väster är den vanligen inskränkt till lokalt gynnade lägen, där den smyckar större sydvända sluttningar och bergssidor. I sydöst är den vanligare och förekommer där även på plan mark. Dessutom är stor blåklocka gynnad av rikare markförhållanden. Arten har en naturlig hemvist i sydberg, helst i diabas- och amfibolitberg. Där växer den torrt på hyllor eller på stabiliserad vittringsjord i bergroten. Den vill helst ha solöppet men ses någon gång t.o.m. mellan granar, som i Stöde Kvarnberget. I öster finns den även i andra sydvända bergssluttningar och mindre bergknallar med lövskog. Mycket typisk är den i älvbrinkar med gles lövskog upp till Liden och Torp, mer i de rikare brinkarna i Liden än i Indal. Märkligt nog saknas stor blåklocka i stort sett på norra Alnöns kalkområde.
På kulturmark hittas stor blåklocka i sydvända torrbackar och slänter med stabil gräsvegetation, t.ex. på sandiga isälvsavlagringar som i Indal Sunnås. Ofta ses den i örtrika, stabiliserade vägslänter och på banvallar. I Njurunda, Attmar och Tuna växer den även i torra slåtterängskanter, kring små uppfartsvägar till gårdar, i skogsbryn m.m. På sin västligaste lokal i Gräsa norr om Alby i Borgsjö är den troligen kulturspridd (jfr utpostlokaler i Ångermanland, se Mascher 1990). Någon gång är den även spridd med trafik som antyds av en överraskande vägkantsförekomst i gruset vid Lidenvägen väster om Slättmon i Ljustorp.
Ibland odlas stor blåklocka, mest då inköpt, någon gång sannolikt även intagen (Liden). En vitblommig, odlad form hade spritt sig lokalt från en nedlagd handelsträdgård i Stöde Edsta 1992 (HL).

Första fynd

Först publicerad av Wahlenberg (1811). Äldsta belägg från Sundsvall 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

Hellbom (1962) anger namnet storblåklocke. Denna benämning har dock använts även för andra storblommiga Campanula-arter.

Utbredning

Tämligen allmän i kustområdet, i Indalsälvens och Ljustorpsåns dalgångar samt i Ljungans dalgång upp till Torp. Utanför rastrerat område noterad enligt nedan.
Collinder (1909): här och där; måttligt.

Lokaler

Njurunda Brämön (J. Linde enligt Collinder 1909), 1960, 1968 (RL); Brämön vid Tångviksbäcken, nedre vägen till Finnviken samt vägen mellan Vikartå och Kalkhamn i gläntor i blandskog 1978 (RL).
Alnö Rödön (Collinder 1909), 1910 (P. Collinder i S), 1959 (RL); Rödön i Storberget i rik lövskog 1970 (RL).
Hässjö Brudnäsberget 1964 (RL).
Tynderö Bäräng 1986 (HL, JOT), 2003 (HL, RL).
Sättna Sandsvedjan S om Västansjö 1981 (RL).
Ljustorp Slättmon 2005 (SG); Lidenvägen V om Slättmon 2005 (HL).
Liden Kallbäcken 1979 (HL, RL).
Stöde Stormyra ovanför Öratjärnarna (S om Norra Hällsjön) 1979 (HL).
Borgsjö Gräsa (N om Alby) 1976 (HL, RL); Tälje (E. Asplund enligt Collinder 1909), (G. Samuelsson); vägen till Tälje (F. Almberg enligt Collinder 1909); O om Tälje 1986 (Ö. Nilsson).
karta