grenrör
Calamagrostis canescens
Grenrör växer i Medelpad framför allt vid näringsrikare sötvattensstränder vid kusten och i dalgångarna. Det bildar där en ljust grön bård utanför al och viden men innanför starr- och vassbältena. Normalt står grenrörszonen under vatten vid vårfloden. Vid bete eller annan påverkan på stranden missgynnas ofta grenrör och ersätts av tåligare arter, t.ex. tuvtåtel Deschampsia cespitosa. I kustområdet är grenrör vanligt också i lövrik sumpskog och kan där ses i meterhöga ljusgröna bestånd som sällan blommar. Så ser man det också med gråal i gamla fåror i Indalsälvens delta och i korvsjöar vid Selångersån och Mjällån; vid havet har det också någon gång t.o.m. setts i hällspringor (HS). I skogsområdena finns det i mer begränsade bestånd längs lugna åeller bäckavsnitt och vid rikare sjövikar. Det kan även förekomma i tuviga bäckförande videkärr, i myrhalsar och kanter av blötmyrar. Grenrör kan också ses i vattenrika lövkärr i odlingslandskapet. Det förekommer ibland i diken och vägkanter men inte alls lika ofta som brunrör C. purpurea – grenrör är mer beroende av konstant blöta och ljusöppna miljöer än brunrör.
Första fynd
Först publicerad av Grevillius (1895) som C. lanceolata från Hässjö. Äldsta belägg från Indal prästgården 1858 (E. Ährling i LD och UPS).
Variation
I skogsområdena är arten ofta svår att skilja från brunrör och det tycks bildas mellanformer. En mängd typer med mer eller mindre håriga blad, långa eller korta snärp, breda eller smala blad förekommer. Även när det gäller frösättningen tycks övergångar förekomma.
Utbredning
Allmän vid kusten och i dalgångarna (dock få observationer från Alnö), tämligen allmän till spridd i skogsområdena.
Collinder (1909): här och där; måttligt. Collinder har bara knappt tjugo lokaler; möjligen hade han en snävare avgränsning av arten.
Collinder (1909): här och där; måttligt. Collinder har bara knappt tjugo lokaler; möjligen hade han en snävare avgränsning av arten.