Först publicerad av Grevillius (1894) från Alnö. Äldsta belägg från Timrå Vivstavarv 1878 (K.A. Andersson i S).

Brännässla förekommer i landskapet huvudsakligen som den vanliga, kulturspridda formen, vanlig brännässla var. dioica. I vissa naturliga växtsamhällen – främst i älvarnas ravinområden, men även i sydbergslundar – träffar man ibland på en avvikande, mindre brännande form. Denna form är ofta högrest och slank, har smala, tunna, långspetsiga blad, mindre tät behåring och sparsamt med brännborst. Efter diskussion med Thomas Karlsson, Riksmuseet, förs här denna form till var. holosericea, skogsnässla. Sannolikt är formen densamma som Mascher (1990) i Ångermanlands flora fört till fjällnässla subsp. sondenii och flera tidigare författare har diskuterat formen som en övergångform mot subsp. sondenii, jämför Selander (1947), Hylander (1966) och Nurmi (2000 i Flora Nordica 1). Den sistnämnde har också bestämt material som insamlats. Utpräglad fjällnässla subsp. sondenii, helt utan hår och brännhår, saknas i landskapet.