vitstjälksmöja
Ranunculus baudotii
Vitstjälksmöja växer i havsvikar, fjärdar och sund, vanligen på djupt vatten, 0,5–2,5 meter. Främst hör den hemma på något utsatta, svallade stränder med grusiga eller steniga bottnar; den saknas däremot ofta på finare sediment och lösare bottnar i de inre vikarna. Men arten är också sedd på rörda ställen och kulturpåverkade bottnar, t.ex. vid hamnar och bryggor. – En äldre uppgift från inlandet, Selångersfjärden, utgjorde möjligen en reliktförekomst.
Första fynd
Först publicerad av Neuman (1885b) från Sundsvall och Tynderö. Äldsta belägg från Sundsvall Tjuvholmen och Tynderö 1885 (L.M. Neuman i UPS).
Variation
Vanligen saknas flytblad, men sådana har observerats ibland som vid Alnö Stornäset (BP).
Utbredning
Tämligen allmän till spridd vid södra Njurundakusten och den yttre kusten i norr. Dessutom noterad enligt nedan.
Collinder (1909): flerstädes; måttligt–sparsamt.
Collinder (1909): flerstädes; måttligt–sparsamt.
Lokaler
Njurunda Skigan 1986 (HL, RL).
Sundsvall Tjuvholmen 1885 (L.M. Neuman i UPS), 1893 (J.H. Lidholm i S), 1962 (RL).
Alnö S om Nyvik 1986 (HL); Långharsholmen (Norén 1974).
Hässjö vid Indalsälven i Torsboda 2005 (GF, OS m.fl.).
Selånger Selångersjön (dvärgform) (Neuman 1901).
Sundsvall Tjuvholmen 1885 (L.M. Neuman i UPS), 1893 (J.H. Lidholm i S), 1962 (RL).
Alnö S om Nyvik 1986 (HL); Långharsholmen (Norén 1974).
Hässjö vid Indalsälven i Torsboda 2005 (GF, OS m.fl.).
Selånger Selångersjön (dvärgform) (Neuman 1901).
