tuvull
Eriophorum vaginatum
Mer information om arten
Redan i maj, när tjälen ännu sitter hård i myren, kan man se tuvullens blommande strån sticka upp ur snöfläckar. Senare syns dess dunbollar i massbestånd i sommarnatten, som fattigmyrens vita återsken. På hösten skiljs den ut genom tuvornas speciella gulfärgade lyster. Tuvullen hör främst hemma i mossevegetationen, där den är dominerande stråväxt. I blandmyrar växer den på torra fastmattor i myrens periferi och på mosseöar och tuvor mer centralt och den saknas inte heller på tuvor i rikkärren. På mycket fattiga myrar t.ex. på de stora floarna i norra Liden–Ljustorp – kan den gå ut i öppna kärrplan.
Tuvull spelar också stor roll i tallsumpskog och på trädbevuxna rismyrar med dvärgbjörk Betula nana, odon Vaccinium uliginosum, hjortron Rubus chamaemorus m.fl. Den växer ofta intill tjärnar och är karaktäristisk för små myrstråk och myrrån. Ibland ses den vid artfattiga skogsbäckar och i små svackor i granskogen. Den kan någon gång även uppträda i torrare miljöer, kring hällkar och i hällspringor i renlavsmattor mm.
Tuvull följer gärna gamla basvägar och körspår över sanka marker, och den koloniserar fuktiga diken och gropar på hyggen och längs skogsbilvägar.

Första fynd

Först publicerad av Collinder (1909). Äldsta belägg från Sättna och Haverö 1858 (E. Ährling i UME).

Utbredning

Allmän i hela landskapet, men mindre frekvent i dalgångarna och vid kusten.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–massvis.